Ole dole doff – vem ska sköta barns och ungas psykiska hälsa på basnivå?
Sonja, som går på första klassen, känner att hon behöver tvätta händerna flera gånger om dagen. Hon tycker det är bra att lära sig läsa, men tidningsrubrikerna i matbutiken är skrämmande. Vid läggdags känner hon oro för många saker och hon har svårt att få tag på sömnen. Allting är en röra och det känns ända in i magen. Situationen har pågått länge och föräldrarna är oroliga. Tur att det finns hjälp att få för Sonja och familjen, eller finns det?
- I kommun A styrs Sonja till skolkuratorn, som kommer överens om möten och följer situationen.
- I kommun B hänvisar skolhälsovårdaren familjen till familjerådgivningen.
- I kommun C skriver hälsovårdscentralens läkare en remiss till barnpsykiatriska polikliniken.
- I kommun D är det svårt att hitta någon som tar sig an ärendet, och föräldrarna tar Sonja till en privat psykolog.
- I kommun E finns det inte ens en privat psykolog.
Barn och unga får olika slags hjälp med sina psykiska problem beroende på region, ort, skola, läroanstalt eller till och med beroende på vilken yrkesutbildad personal som står till buds. I värsta fall uteblir hjälpen helt och hållet. Stöd kan fås och behövs även ofta från många olika håll, men frågan är om de psykiska problem som kräver vård alltid identifieras och undersöks i tillräcklig grad? Även hos barn och unga behöver psykiska problem diagnostik och ordentlig behandling som grundar sig på evidens om deras verkningsfullhet.
Vad säger lagstiftningen om mentalvårdstjänster för barn och unga?
Helheten av mentalvårdstjänster för barn och unga är för närvarande oredig i vårt land. Lagstiftningen definierar inte någon tydlig instans som är ansvarig för forskning, vård eller rehabilitating på basnivå.
Om mentalvårdsarbetet föreskrivs i mentalvårds-, socialvårds- och hälso- och sjukvårdslagarna. Till primärvården hör handledning och rådgivning som främjar den psykiska hälsan, psykosocialt stöd enligt behov och behandling av lindriga störningar. Socialvården ansvarar för att främja och stödja den psykiska hälsan, men undersökning och behandling av psykiska störningar hör inte till socialvårdens uppgifter. Den specialiserade sjukvården sköter brådskande vård och icke-brådskande krävande vård med remiss.
Även skillnaderna i lagstiftningen vad gäller skol- och studerandehälsovården bör beaktas. Arbetet med att främja hälsa och välfärd ankommer på båda, men endast studerandehälsovården erbjuder även sjukvårdstjänster vid psykiska störningar.
Den avgörande frågan är: vem är slutligen ansvarig för att på basnivå undersöka och behandla psykiska störningar hos barn och unga?
Armbrytning om ansvar och lokala försök till lösning
Den oklara situationen leder till en ständig armbrytning om ansvar och fördelning av uppgifterna i regionerna. I värsta fall definierar en enskild tjänst eller till och med en yrkesutbildad person själv sin roll och uppgift. Kunden hänvisas från en lucka till en annan. Undersökningarna och behandlingen fördröjs. I ett oklart system känns det som om ingen resurs är tillräcklig.
Aktörsfältet reagerar på brister genom att utveckla egna lokala lösningar. I barnens och de ungas utvecklingsmiljöer har det snabbt kommit in nya samhälleligt anställda välfärdsaktörer som på grund av det skriande behovet av vård snabbt profilerar sig för att behandla enskilda barns och ungas psykiska problem. Många av dem verkar utanför social- och hälsovårdssystemet och därför kan vårdkedjetänkandet vara främmande. Yrkesskicklighet, ansvar, dataskydd samt klient- eller patientdokumentation ... oklarheter finns kanske även på andra punkter. Barn och unga förtjänar bättre.
De lokalt utvecklade lösningarna kan också vara lyckade, till exempel teammodellen Elämä edessä (Livet framför sig), som utvecklats i Esbo, eller modellen där psykiatriska sjukskötare inom den specialiserade sjukvården arbetar tillsammans med skolhälsovården i Åbo. Nya innovationer hjälper åtminstone en del av barnen och de unga, men det är svårt att sprida dem till nationella verksamhetsmodeller utan förpliktande lagstiftning.
Problemet försöker åtgärdas även genom att utbilda aktörerna i att använda olika effektfulla arbetsmetoder – både förebyggande och terapeutiska interventioner. Även denna goda strävan urvattnas delvis av att servicesystemet är oredigt och aktörernas roller oklara. Ett bättre organiserat och enhetligt servicesystem skulle vara en gynnsammare grund för interventioner.
Oklarheterna och det stora behovet av tjänster har format deras innehåll på ett sätt som inte motsvarar lagstiftningen. Ansvaret för mentalvårdstjänster för barn har glidit från primärvården till rådgivningen i uppfostrings- och familjefrågor inom socialvården och beträffande barn i skolåldern till det förebyggande arbetet inom elevhälsan.
Det känns inte naturligt att hänvisa barn och unga med psykiska problem till hälsovårdscentralens fullsatta mottagningar, då det i servicesystemet redan finns många yrkesutbildade personer som redan känner till barns och ungas livssituation med dess utmaningar och för vilka dessa ärenden och samarbetet inom området utgör en del av det dagliga arbetet.
Dags för förändring
Den psykiska hälsan hos barn under skolåldern stöds ofta bäst via familjen och föräldrarna. Den lämpligaste hjälpen finns att få från rådgivningen i uppfostrings- och familjefrågor, där arbetet är inriktat på vården av föräldraskap, relationerna mellan familjemedlemmarna och familjesystemet.
Situationen skulle bli tydligare om skolhälsovården skulle fastställas ha vårdansvaret för psykiska problem på basnivå hos barn i skolåldern. Mentalvårdstjänsterna ingår redan i studerandehälsovården. De skulle endast kräva mer resurser och utbildning. En motsvarande lösning skulle fungera för barn i skolåldern. Inom skolhälsovården arbetar hälsovårdare och läkare som är insatta i barns och ungas ärenden och som kan arbeta multiprofessionellt. Med en liten resursökning skulle de kunna ta ansvar för vården av psykiska problem på basnivå och utvecklas till specialexperter på mentalvårdsarbete för barn och unga.
Som samarbetspartners inom elevhälsan både i skol- och studerandehälsovården arbetar det kuratorer och psykologer. Även det multiprofessionella arbetet med lärarna har långa traditioner. Lösningen skulle även vara barn- och ungdomsorienterad, eftersom den erbjuder mentalvårdstjänster på basnivå i form av lättillgänglig närservice.
Vårdansvaret inom skol- och studerandehälsovården får emellertid inte äventyra det förebyggande arbetet. Hälsoundersökningar är nödvändiga för att förebygga problem och identifiera dem i ett tidigt skede. Då man blir bekant med varandra sänks tröskeln att söka hjälp och det främjar uppbyggnaden av ett förtroendeförhållande. Det generellt inriktade elevhälsoarbetet, såsom förebyggande av mobbning, minskar å sin sida direkt behovet av tjänster.
Coronatiden har ökat behovet av stöd för barn, unga och familjer och även behovet av mentalvårdstjänster. Tjänsterna är överbelastade på alla nivåer och vårdskulden ökar. Skulle det nu vara rätt tid att omorganisera mentalvårdstjänsterna på basnivå för barn och unga? Genom att tydligt fastställa de vårdansvariga i lagstiftningen kan vi skapa en fungerande nivåstrukturering av vården och vårdkedjorna på basnivå och slippa den nuvarande djungeln.
ledande expert Hanne Kalmari, THL
överläkare Marke Hietanen-Peltola, THL