Vårdreformen – mot ett genomförande

Beredningen av social- och hälsovårdsreformen har pågått länge men gick framåt en bit i december när regeringen blev klar med sin proposition och överlämnade den till riksdagen. I riksdagen har social- och hälsovårdsutskottet, som ska utarbeta ett betänkande, och de övriga utskotten som behandlar ärendet redan påbörjat behandlingen av regeringens proposition. Sakkunniga hörs i rask takt och åtminstone för närvarande ser tidsplanen ut att hålla streck.

Om riksdagen antar lagarna ännu under sin vårsession, inrättas välfärdsområdena omedelbart och deras tillfälliga förvaltningar kan inleda sitt arbete. Då har man ungefär ett och ett halvt år på sig att genomföra reformen innan organiseringsansvaret överförs. Utifrån beredningen föregående valperiod vet vi att tiden är knapp och att det finns mycket att göra. Under föregående valperiod inleddes genomförandet av reformen i regionerna i god tid innan lagarna behandlades i riksdagen och detta kritiserades bland annat av grundlagsutskottet. Den här gången inleds det egentliga genomförandet först efter att lagarna trätt i kraft. Till god lagberedning hör att genomförandet av lagarna bereds omsorgsfullt.

Med sikte på genomförandet av reformen

För närvarande grundar sig beredningen i regionerna på frivillighet bland kommunerna och samkommunerna. Samtliga regioner genomför utvecklingsprojekt som stöder reformen och som finansieras med statsunderstöd. Utifrån den lägesbild av regionerna som tagits fram inom projekten vet vi att beredningen framskrider i samtliga regioner. De regionala skillnaderna är dock stora.

Regionerna kan grovt taget indelas i tre grupper. Den första gruppen består av de regioner som redan har en frivillig, verksam samkommun där projekten framskrider och utgångspunkterna för regionernas beredskap att inrätta ett välfärdsområde är bättre än i de övriga regionerna. I den andra gruppen ingår de regioner där de organiseringsansvariga är många och det krävs en hel del arbete för att inrätta ett välfärdsområde, men kommunerna i regionen har förbundit sig till beredningen och projekten framskrider. Till den tredje gruppen hör de regioner där man noga fokuserar på att genomföra projektplanen i statsunderstödsprojekten men i övrigt överhuvudtaget inte har påbörjat den regionala beredningen och sannolikt inte kommer att göra det innan lagarna träder i kraft.    

Skillnaderna mellan regionerna bör beaktas vid beredningen av genomförandet. Alla regioner måste dock klara av de uppgifter som förutsätts i lagen om införandet av reformen. Det innebär enligt mig att vi måste identifiera skillnaderna med tanke på dels finansieringen av de tillfälliga förvaltningarna, dels det övriga beredningsstöd som regionerna behöver. För att säkerställa ett smidigt genomförande har vi redan inlett beredningen av en för ministerierna gemensam genomförandeplan. Genomförandeplanen innehåller riktlinjer för ledningen och organiseringen av genomförandet samt de resurser som behövs, färdplaner för det nationella och regionala genomförandet, en uppföljningsmodell för lägesbilden av reformen, riskhanteringsmetoder och en handlingsplan för kommunikationen.

I många regioner är planeringen av övergången till den tillfälliga förvaltningen och beredningen av den redan i full gång. De frågor som ministeriet får om övergången sammanställs och besvaras i samarbete med de övriga ministerierna. 

Regionerna har stor roll i reformen

Även reformens organisation måste ”uppdateras” för att den ska motsvara förutsättningarna för genomförandet. I praktiken innebär det att regionerna får en större roll i reformen. Som stöd för sektionen för regional beredning inrättas undergrupper med deltagare från alla regioner. Dessutom inrättas allt efter behov olika gemensamma nätverk för ministerierna och välfärdsområdena. Samma verksamhetsformer som visade sig vara effektiva under föregående valperiod kommer således att användas även i fortsättningen.   

För att genomförandet ska lyckas krävs ett brett engagemang och gott samarbete mellan ministerierna och de framtida välfärdsområdena. Vi får dock inte glömma de kommuner och samkommuner som för närvarande bär ansvaret för organiseringen. Vi behöver allas sakkunskap!

Kari Hakari
avdelningschef
ordförande för tjänstemannaledningsgruppen