Frågor och svar

Här har vi samlat svar på vanliga frågor som gäller reformen. På denna sida hittar du frågor och svar om social- och hälsovårdsreformen som helhet, om framtidens social- och hälsocentral samt om strukturreformen.

Frågor som gäller utlysningar av statsunderstöd för regionala projekt samt genomförandet av dem, hittar du på Beredning-sidan.

Frågor och svar om social- och hälsovårdsreformen

Under regeringsperioden för statsminister Sanna Marins regering består social- och hälsovårdsreformen av både en innehållsmässig reform av social- och hälsovården och en strukturell reform. Strukturreformen bereds och tjänsterna utvecklas i regionerna, och det är möjligt att få statligt ekonomiskt stöd för detta utvecklingsarbete.

I samband med social- och hälsovårdsreformen överförs också ordnandet av räddningsväsendet från kommunerna till välfärdsområdena.

Syftet med social- och hälsovårdsreformen är att trygga likvärdiga och högklassiga social- och hälsovårdstjänster för alla finländare, förbättra tillgången till tjänster och deras tillgänglighet, minska skillnaderna i välfärd och hälsa, trygga tillgången till yrkeskunnig arbetskraft inom social- och hälsovården, reagera på de utmaningar som befolkningens åldrande och den sjunkande nativiteten medför samt att stävja kostnadsökningen.


I nuläget är det närmare 200 kommuner och samkommuner som har ansvaret för att ordna social- och hälsovården, och 22 räddningsverk ansvarar för ordnandet av räddningsväsendet. 

Resurserna och kompetensen hos aktörer av olika storlek varierar avsevärt i fråga om ordnandet av tjänster. Invånarnas jämlikhet i fråga om tillgången till tjänster förverkligas inte. Det finns fortfarande stora skillnader i välfärd och hälsa mellan olika befolkningsgrupper och regioner. I framtiden kommer den ogynnsamma åldersstrukturen att öka behovet av tjänster och kostnaderna för dem.

Det behövs starkare anordnare av social- och hälsovården och räddningsväsendet så att invånarnas rätt att få tjänster tillgodoses på lika villkor.

Därför är det meningen att ansvaret för att ordna och producera tjänsterna överförs till 21 välfärdsområden och Helsingfors stad. Dessutom ska HUS-sammanslutningen ansvara för ordnandet av lagstadgade uppgifter i anslutning till den specialiserade sjukvården som det avtalas om i organiseringsavtalet för HUS. I fortsättningen ska välfärdsområdena ansvara för tillgången till tjänsterna och deras tillgänglighet.


I social- och hälsovårdsreformen ligger fokus på utvecklandet av offentliga tjänster. Offentliga social- och hälsovårdstjänster är tjänster som staten och kommunerna finansierar med skattemedel. Dessa är bland annat

  • tjänster inom socialvården, såsom socialhandledning och social rehabilitering
  • tjänster inom den öppna hälso- och sjukvården (innebär i allmänhet mottagningstjänster vid hälsovårdscentraler och bland annat förebyggande rådgivningsbyråtjänster)
  • sjukhustjänster
  • mun- och tandvård
  • mentalvårds- och missbrukartjänster
  • barnskydd
  • funktionshinderservice
  • boendeservice för äldre
  • hemvård

I propositionen föreslås det att det stiftas lagar som är centrala med tanke på inrättandet av en ny förvaltningsnivå, välfärdsområden, och deras verksamhet. Dessa är lagen om välfärdsområden, lagen om ordnande av social- och hälsovård, lagen om ordnande av räddningsväsendet, lagen om ordnande av social- och hälsovården och räddningsväsendet i Nyland och en gemensam lag om införande av dessa, lagen om välfärdsområdenas finansiering samt förslag till ändring av lagstiftningen om kommunernas statsandelar, skattelagstiftningen, lagstiftningen om välfärdsområdenas personal samt vissa lagar som gäller den allmänna förvaltningen. Också många substanslagar preciseras i takt med att social- och hälsovårdsreformen framskrider.


Det är meningen att regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om inrättande av välfärdsområden och om en reform av ordnandet av social- och hälsovården och räddningsväsendet samt till lämnande av underrättelse enligt artiklarna 12 och 13 i Europeiska stadgan om lokal självstyrelse ska lämnas till riksdagen i december 2020. 

Utkastet till regeringsproposition och utkastet till sammandrag av utlåtandena har tagits in för förhandsgranskning i rådet för bedömning av lagstiftningen. Regeringen färdigställer propositionen efter att den har fått kommentarerna.

Social- och hälsovårdsreformen orsakar omfattande tekniska ändringsbehov i lagstiftningen, arbetet med beredningen av ändringarna har inletts.


Den regionala jämlikheten förverkligas på ett bättre sätt när tjänsterna ordnas av självstyrande områden som är större än kommuner, dvs. välfärdsområden. Finansieringen av välfärdsområdena består i början av reformen huvudsakligen av statlig finansiering. Vid fastställandet av finansieringen beaktas regionala särdrag, såsom folkmängd och åldersstruktur.

Varje välfärdsområde planerar verksamhetsmodeller samt närserviceställen, elektroniska tjänster och tjänster som eventuellt centraliseras inom välfärdsområdet för att motsvara befolkningens behov, så att tillgången till tjänsterna på basnivån och deras tillgänglighet säkerställs.


Kundavgifterna bestäms genom lagar och förordningar. Genom lagstiftningen fastställs bland annat maximibeloppet för avgifterna. 

Välfärdsområdena har rätt att ta ut kundavgifter i enlighet med gällande lagstiftning. Avgifterna ska vara enhetliga inom hela det område som välfärdsområdet omfattar.

Social- och hälsovårdsministeriet bereder en reform av klientavgiftslagen. I och med reformen utvidgas avgiftsfriheten och avgifterna görs skäligare genom att bl.a. avgiftsfria besök på sjukskötarmottagningar införs i primärvården.


Ett av målen med social- och hälsovårdsreformen är att öka social- och hälsovårdens attraktionskraft. Metoderna är bland annat att utveckla arbetets innehåll och öka det multiprofessionella samarbetet mellan olika yrkesgrupper inom social- och hälsovården. Dessutom integreras forskningsverksamhet i social- och hälsocentralernas löpande arbete.

Social- och hälsovårdens och i synnerhet vårdarbetets attraktionskraft ökas genom att möjligheterna till utveckling och avancemang i arbetet förbättras. Möjligheterna att påverka det egna arbetet ökas t.ex. genom att uppmuntra till arbete i självstyrande arbetsteam. Dessutom tar man i bruk nya verktyg och system som minskar mängden rutinarbete och därmed gör arbetet mer givande.


Den personal som är anställd inom kommunernas och samkommunernas social- och hälsovård eller räddningsväsendet övergår till anställning hos välfärdsområdena i enlighet med principerna för överlåtelse av rörelse från och med ingången av 2023.

Dessutom kommer kuratorerna och psykologerna inom elev- och studerandevården att övergå från kommunernas undervisningsväsende till välfärdsområdet. 

Arbetsgivaren för anställda hos den nuvarande samkommunen HNS, som blir en vårdlandskapssammanslutning, ändras inte.

De personer som arbetar inom stödtjänster för social- och hälsovården inom en kommun eller samkommun övergår dessutom till anställning hos välfärdsområdenas om minst hälften av deras arbetsuppgifter består av stöduppgifter för den kommunala social- eller hälsovården. Som stödtjänster betraktas alla uppgifter som stöder verksamheten inom social- och hälsovården eller räddningsväsendet, såsom centraliserad matförsörjning, städning, ekonomi- och personalförvaltning, IKT-tjänster samt medicinska laboratorier och bilddiagnostik.

Uppskattningsvis kommer ca 173 000 anställda att överföras från kommuner och samkommuner till välfärdsområdena, och största delen är social- och hälsovårdsanställda.


I den inledande fasen av reformen får välfärdsområdena den finansiering som behövs för ordnandet av social- och hälsovården av staten. Dessutom kan välfärdsområdena ta ut kundavgifter och andra användaravgifter enligt gällande lagstiftning.

Beskattningsrätten utreds i ett parlamentariskt förfarande när beredningen av social- och hälsovårdsreformen framskrider. Regeringen förbinder sig att se till att lagstiftningen som gäller beskattning och finansiering blir färdig under regeringsperioden och träder i kraft senast 2026. Frågan granskas vid ramförhandlingarna 2022.

Skillnaderna mellan välfärdsområdena i fråga om servicebehov och organiseringsförhållanden beaktas i den statliga finansieringen. Finansieringen ska på det sätt som grundlagen förutsätter trygga ordnandet av tillräckliga social- och hälsovårdstjänster.


Digitaliseringen beaktas inom alla delområden av social- och hälsovårdsreformen. Med hjälp av digitaliseringen möjliggörs kunskapsbaserad ledning, en ändamålsenlig organisering av tjänsterna och ett fungerande informationsutbyte. 

Effektiva och jämlika social- och hälsovårdstjänster förutsätter ett kunskapsbaserat beslutsfattande.

I samband med social- och hälsovårdsreformen utförs ett genomförandeprogram för ledning, styrning och tillsyn av social- och hälsovården baserad på kunskap om social- och hälsovården (Toivo-programmet). Toivo-programmet är uppdelat i två projekt: Virta-projektet, vars syfte är utveckla den kunskapsbaserade ledningen i landskapen samt Valtava-projektet, vars syfte är att reformera produktionen av nationell kunskap.


I lagen om välfärdsområden ska det föreskrivas om invånarnas rätt att delta i och påverka välfärdsområdets verksamhet. Utöver rösträtt ska invånarna i välfärdsområdet ha rösträtt vid folkomröstningar i välfärdsområdet. Invånarna och de som använder tjänsterna ska dessutom ha rätt till delaktighet och inflytande i välfärdsområdets verksamhet bland annat genom att väcka initiativ.

Välfärdsområdesfullmäktige har till uppgift att svara för att invånarna har tillgång till mångsidiga möjligheter att delta. Möjligheterna att delta och påverka kan främjas t.ex. genom att ordna diskussionsmöten, invånarråd samt genom att ta med invånarna i planeringen och utvecklingen av tjänster. Välfärdsområdesstyrelsen ska dessutom tillsätta påverkansorgan i välfärdsområdet för att trygga olika befolkningsgruppers möjligheter att påverka. Välfärdsområdet ska också säkerställa att invånarna, tjänsteanvändarna, organisationerna och övriga sammanslutningar får tillräckligt med information om dess verksamhet.

I ett välfärdsområde ska det utöver välfärdsområdesfullmäktige finnas en välfärdsområdesstyrelse, en revisionsnämnd samt i tvåspråkiga välfärdsområden en nationalspråksnämnd och i Lapplands välfärdsområde en samisk språknämnd. Välfärdsområdet får självt besluta om övriga organ.


I samband med reformen ändras inte det gällande valfrihetssystemet. Enligt den gällande hälso- och sjukvårdslagen har invånarna möjlighet att välja vid vilken offentlig primärvårdsenhet de får sina tjänster. De kan också i enlighet med de förutsättningar som anges i lagen välja vid vilken enhet inom den specialiserade sjukvården de söker vård. Om en offentlig anordnare tillhandahåller servicesedlar till en privat tjänsteproducent kan invånarna välja bland de privata tjänsteproducenter som står till buds.


Tvåspråkiga välfärdsområden ska ha en nationalspråksnämnd. Till medlemmar i nämnden väljs personer som hör till den språkliga minoriteten i välfärdsområdet. I ett välfärdsområde, där det ingår kommuner som hör till samernas hembygdsområde ska det finnas en samisk språknämnd. Till medlemmar i nämnden ska väljas samiskspråkiga personer. Sametinget och skoltarnas byastämma har rätt att utse sammanlagt minst 40 procent av medlemmarna. Skoltarnas byastämma har en (1) företrädare. Nationalspråksnämndens och samiska språknämndens ordförande har rätt att närvara och yttra sig vid välfärdsområdesstyrelsens möten.

Genom bestämmelserna om det språk som social- och hälsovårdstjänster ska ordnas på bevaras nuläget: Social- och hälsovård ska i tvåspråkiga välfärdsområden ordnas på både finska och svenska så att kunderna blir betjänade på det språk de väljer, antingen finska eller svenska. I ett enspråkigt välfärdsområde ordnas social- och hälsovården på välfärdsområdets språk. 

Kunden ska ha rätt att använda samiska i de social- och hälsovårdstjänster som produceras i kommunerna inom samernas hembygdsområde samt inom Lapplands välfärdsområde i sådana social- och hälsovårdstjänster som endast produceras vid verksamhetsenheter utanför kommunerna i hembygdsområdet. Dessutom ska kunden ha rätt att använda samiska i de social- och hälsovårdstjänster som produceras vid verksamhetsenheter utanför hembygdsområdet i Lapplands välfärdsområde och som Lapplands välfärdsområde har anvisat invånarna i kommunerna inom hembygdsområdet på basis av tillgängligheten till tjänster.  

Om social- eller hälsovårdspersonalen inte behärskar det teckenspråk eller ett annat språk som kunden använder eller om kunden på grund av funktionsnedsättning eller av någon annan orsak inte kan göra sig förstådd, ska man vid tillhandahållandet av tjänster i den mån det är möjligt ordna tolkning och anlita tolk. När social- och hälsovård ordnas ska välfärdsområdet dessutom se till att nordiska medborgare kan använda sitt eget språk, antingen finska, isländska, norska, svenska eller danska, på det sätt som avses i artikel 5 i nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster (FördrS 69/1996).

Tvåspråkiga välfärdsområden ska komma överens om ömsesidigt samarbete och arbetsfördelning vid tillhandahållandet av social- och hälsovårdstjänster på svenska när de villkor som anges i lagen uppfylls. För samordningen av utarbetandet av samarbetsavtalet för tvåspråkiga välfärdsområden svarar Egentliga Finlands välfärdsområde. Västra Nylands välfärdsområde ska stödja utvecklandet av social- och hälsovårdstjänster på svenska i hela landet. Lapplands välfärdsområde har till uppgift att stödja utvecklandet av  social- och hälsovårdstjänster på samiska i hela landet.