Frågor och svar

Här har vi samlat svar på vanliga frågor-

Frågor och svar om social- och hälsovårdsreformen

Under regeringsperioden för statsminister Sanna Marins regering består social- och hälsovårdsreformen både av en innehållsmässig och en strukturell reform av social- och hälsotjänsterna. Strukturreformen bereds och tjänsterna utvecklas inom landskapsregionerna, och det är möjligt att få statligt ekonomiskt stöd för detta utvecklingsarbete.

I samband med social- och hälsovårdsreformen överförs också ordnandet av räddningsväsendet från kommunerna till landskapen.

Syftet med social- och hälsovårdsreformen är att trygga likvärdiga och högklassiga social- och hälsotjänster för alla finländare, förbättra tillgången till tjänster och tjänsternas tillgänglighet, minska skillnaderna i välfärd och hälsa, trygga tillgången på yrkeskunnig arbetskraft till social- och hälsotjänster, svara på de utmaningar som befolkningens åldrande och den sjunkande nativiteten medför samt stävja kostnadsökningen.


I nuläget är det närmare 200 kommuner och samkommuner som har ansvaret för att ordna social- och hälsovården. Kommunernas resurser för att ordna tjänsterna varierar avsevärt. Invånarnas jämlikhet i fråga om tillgången till tjänster förverkligas inte. Det finns fortfarande stora skillnader i välfärd och hälsa mellan olika befolkningsgrupper och regioner. I framtiden kommer den ogynnsamma åldersstrukturen att öka behovet av social- och hälsovårdstjänster och kostnaderna för dem.

Det behövs starkare anordnare av tjänster som ansvarar för social- och hälsovården så att invånarnas rätt att få tjänster tillgodoses på lika villkor.

Därför är det meningen att ansvaret för att ordna och producera tjänsterna överförs till 21 vårdlandskap och Helsingfors. I fortsättningen är det vårdlandskapen som ska svara för tillgången och tillgängligheten till tjänsterna.


I social- och hälsovårdsreformen ligger tyngdpunkten på utveckling av de offentliga tjänsterna. Offentliga social- och hälsovårdstjänster är tjänster som staten finansierar med skattemedel. Dessa är bland annat

  • socialvårdstjänster, såsom social handledning och social rehabilitering
  • tjänster inom den öppna hälso- och sjukvården (innebär i allmänhet mottagningstjänster vid hälsovårdscentraler och bland annat förebyggande rådgivningsbyråtjänster)
  • sjukhustjänster
  • mun- och tandvård
  • mentalvårds- och missbrukartjänster
  • barnskydd
  • funktionshinderservice
  • boendeservice för äldre
  • hemvård

Lagförslagen i anslutning till social- och hälsovårdsreformen omfattar ordnandet av social- och hälsovården, finansieringen och förslagen till ändring av beskattningen samt kommunernas statsandelssystem. Dessutom bereds lagförslag om landskapens förvaltning och ekonomi, landskapsindelningen, landskapsvalen, överföringen av egendom och personal samt andra bestämmelser som hänför sig till ikraftträdandet av reformen. Även många innehållslagar preciseras i takt med att social- och hälsovårdsreformen framskrider.


Social- och hälsovårdsreformen består av många stora helheter som bereds parallellt vid olika ministerier. Beredningen av reformen inleddes hösten 2019. Reformen förutsätter mycket utredningsarbete och kartläggningar av nuläget.

 


Den regionala jämlikheten förverkligas bättre när tjänsterna ordnas av självstyrande områden som är större än kommunerna, det vill säga landskapen. Landskapen får statlig finansiering i början av reformen. Då man bestämmer om finansieringen beaktas regionala särdrag, såsom befolkningsmängden och åldersstrukturen.

Varje landskap planerar verksamhetsmodellerna samt serviceställena, de elektroniska tjänsterna och de tjänster som eventuellt ska centraliseras i landskapet så att de motsvarar befolkningens behov på ett sådant sätt att tillgången till och tillgängligheten till tjänster på basnivå säkerställs.


Klientavgifterna regleras genom lag och förordningar. Genom lagstiftningen fastställs bland annat maximibeloppet för avgifterna.

Landskapen har rätt att ta ut klientavgifter i enlighet med gällande lagstiftning.

Social- och hälsovårdsministeriet bereder en reform av lagen om klientavgifter. I och med reformen utvidgas avgiftsfriheten och avgifterna jämkas genom att bl.a. avgiftsfria besök på sjukskötarmottagningar införs i primärvården.


Ett av målen för social- och hälsovårdsreformen är att göra social- och hälsovården mer attraktiv. Metoderna är bland annat att utveckla arbetets innehåll och öka det multiprofessionella samarbetet mellan yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården. Dessutom integreras forskningsverksamheten i social- och hälsocentralernas grundläggande arbete.

Social- och hälsovårdens och i synnerhet vårdarbetets attraktionskraft ökas genom att möjligheterna till utveckling och avancemang i arbetet förbättras. Möjligheterna att påverka det egna arbetet ökas t.ex. genom att uppmuntra till arbete i självstyrande team. Dessutom införs nya verktyg och system som minskar rutinarbetet och på så sätt ökar känslan av meningsfullhet i arbetet.

 


Landskapen får först den finansiering som behövs för ordnandet av social- och hälsovårdstjänsterna av staten. Dessutom kan landskapen ta ut klientavgifter och andra användningsavgifter enligt gällande lagstiftning.

Landskapens beskattningsrätt utreds parlamentariskt när beredningen av social- och hälsovårdsreformen framskrider.

Skillnader vad gäller servicebehov och andra omständigheter beaktas i bestämningsgrunderna för den statliga finansieringen. Finansieringen ska trygga ordnandet av tillräckliga social- och hälsotjänster på det sätt som grundlagen förutsätter. 

 


Digitaliseringen beaktas inom alla social- och hälsovårdsreformens delområden. Med hjälp av digitaliseringen möjliggörs kunskapsbaserad ledning, en ändamålsenlig organisering av tjänsterna och en smidig informationsgång.

Effektiva och jämlika social- och hälsovårdstjänster förutsätter ett kunskapsbaserat beslutsfattande.

Genomförandeprogrammet för ledning, styrning och tillsyn baserad på information om social- och hälsovården (Toivo) genomförs i samband med social- och hälsovårdsreformen. Toivo-programmet är uppdelat i två projekt: Virta-projektet, vars syfte är att utveckla den kunskapsbaserade ledningen i landskapen samt Valtava-projektet, vars syfte är att reformera produktionen av nationell kunskap.


Frågor och svar om strukturreformen

I social- och hälsovårdsreformen skapas en ny administrativ struktur som stöd för ordnandet av tjänster.

Avsikten med social- och hälsovårdsreformen är att inrätta 21 vårdlandskap med ansvar för social- och hälsovårdstjänster på basnivå och specialnivå. Dessutom ska Helsingfors stad ordna social- och hälsovården inom sitt område. Den landskapssammanslutning som bildas (HUS) ska svara för ordnandet av vissa tjänster inom den specialiserade sjukvården i Nyland.


Avsikten med social- och hälsovårdsreformen är att inrätta 21 vårdlandskap som tar ansvaret för social- och hälsovården på grundläggande och på specialiserad nivå. De nya vårdlandskapen inrättas genom en lag om genomförandet av reformen och om införande av lagstiftningen om den.

I införandelagen föreskrivs för det första om de landskap som utgör områden för de nya vårdlandskapen när reformen träder i kraft. Man ska inrätta 18 vårdlandskap och deras områden motsvarar de nuvarande landskapen.

Landskapsindelningen fungerar liksom för närvarande som grund för andra områdesindelningar, såsom landskapsförbundens verksamhetsområden och den statliga regionförvaltningens områdesindelningar.

Med undantag för landskapet Nyland finns det inom varje landskaps område ett vårdslandskap som inom sitt område ansvarar för ordnandet av social- och hälsovårdens och räddningsväsendets uppgifter. Inom landskapet Nyland ansvarar de fyra vårdlandskap som ska inrättas samt Helsingfors stad  för organiseringen av uppgifterna.

Lagen om införande av landskapsreformen innehåller bestämmelser om vårdlandskapen när reformen träder i kraft, och de är följande:

  1. Egentliga Finlands vårdlandskap 
  2. Satakuntas vårdlandskap 
  3. Egentliga Tavastlands vårdlandskap 
  4. Birkalands vårdlandskap 
  5. Päijänne-Tavastlands vårdlandskap 
  6. Kymmenedalens vårdlandskap 
  7. Södra Karelens vårdlandskap 
  8. Södra Savolax vårdlandskap 
  9. Norra Savolax vårdlandskap 
  10. Norra Karelens vårdlandskap 
  11. Mellersta Finlands vårdlandskap 
  12. Södra Österbottens vårdlandskap 
  13. Österbottens vårdlandskap 
  14. Mellersta Österbottens vårdlandskap 
  15. Norra Österbottens vårdlandskap 
  16. Kajanalands vårdlandskap 
  17. Lapplands vårdlandskap 
  18. Östra Nylands vårdlandskap 
  19. Mellersta Nylands vårdlandskap 
  20. Västra Nylands vårdlandskap 
  21. Vanda-Kervos vårdlandskap 

Lagen om landskapsstrukturen inom social- och hälsovården föreslås innehålla bestämmelser om ändring av vårdlandskapets område och det landskap som ligger till grund för landskapets områdesindelning. Med ändring av ett vårdlandskap avses sammanslagning av landskap inom social- och hälsovården eller överföring av en kommun till ett landskap inom ett annat vårdlandskap. Ett vårdlandskap kan ändras om ändringen förbättrar vårdlandskapets funktionella och ekonomiska förutsättningar att ansvara för ordnandet och produktionen av tjänster eller annars främjar vårdlandskapets funktionsförmåga, eller om ändringen förbättrar tjänsterna eller levnadsförhållandena för invånarna i vårdlandskapet.

En ändring, sammanslagning eller delning av ett vårdslandskap ändrar landskapsindelningen i enlighet med ändringen i vårdlandskapen.

I lagen om landskapsstrukturen inom social- och hälsovården finns också bestämmelser om ordnandet av vårdlandskapets förvaltning vid en förändring i ett vårdlandskap samt om bildandet av en ny förvaltning i ett vårdlandskap.


Till vårdlandskapen överförs ansvaret för tjänster på basnivå och specialnivå inom social- och hälsovården och ordnandet av räddningsväsendet.

Till vårdlandskapen överförs också kurators- och psykologtjänsterna inom elev- och studerandevården.

Avsikten är att organiseringsansvaret inom social- och hälsovården både på basnivå och på specialnivå ska koncentreras regionvis till en enda anordnare. Tjänsterna omfattas således av samma beslutsfattande, en ledning och en budget. På så sätt har anordnaren möjlighet att genomföra tjänsterna med nya metoder som en balanserad helhet.


Kommunerna ska fortfarande i enlighet med 1 § i kommunallagen ansvara för sina invånares välfärd. Kommunerna svarar även efter social- och hälsovårdreformen för främjandet av kommuninvånarnas välfärd och hälsa. Även vårdlandskapen ska främja välfärd och hälsa och de ska samarbeta med kommunerna i skötseln av denna uppgift samt stödja kommunerna och erbjuda dem sakkunskap.

I social- och hälsovårdsreformen överförs ansvaret för att ordna social- och hälsovårdstjänster i sin helhet på vårdlandskapen. Kommunerna får dock producera social- och hälsovårdstjänster antingen genom egna beslut som så kallade tilläggstjänster med skattefinansiering eller på basis av ett avtal som ingås med vårdlandskapet. Till den del kommunen producerar tjänster i ett konkurrensläge på marknaden ska den i regel bolagisera verksamheten.


Det stiftas en separat lag om ordnandet av social- och hälsovården i Nyland. Enligt lagen ska de fyra vårdlandskapen och Helsingfors stad ha ansvaret för att ordna social- och hälsovården medan HUS-landskapssammanslutningen svarar för att ordna vissa lagstadgade uppgifter inom den specialiserade sjukvården. Dessutom kan uppgifter överföras till HUS-landskapssammanslutningen genom ett organiseringsavtal för HUS.

 

Nylands vårdlandskap och Helsingfors stad avses ha organiseringsansvaret också för räddningsväsendet.


Miljö- och hälsoskyddet överförs inte till vårdlandskapen. En eventuell överföring till vårdlandskapen ska utredas senare i samband med en parlamentarisk beredning av ett sektorsövergripande vårdlandskap.

I samband med beredningen av social- och hälsovårdsreformen gjordes hösten 2019 en särskild utredning om att ordna miljö- och hälsoskyddet i kommunerna i enlighet med nuläget eller att överföra miljö- och hälsoskyddet till vårdlandskapen. Utredningen gjordes av social- och hälsovårdsministeriet tillsammans med jord- och skogsbruksministeriet.

I frågor som gäller beredskap ska vårdlandskapen samarbeta med kommunernas miljö- och hälsoskydd.


I enlighet med regeringsprogrammet överförs ordnandet av räddningsväsendet från kommunerna till vårdlandskapen. I reformen tryggas den nära kopplingen mellan räddningsväsendet och den prehospitala akutsjukvården och nyttan av den.

Bestämmelser om organiseringsansvaret för räddningsväsendet finns i en ny lag om ordnande av räddningsväsendet.


I social- och hälsovårdsreformen bildas fem samarbetsområden för att trygga tjänster på specialnivå och för att svara för annan regional samordning, utveckling och samarbete inom social- och hälsovården.

Områdena baserar sig på de nuvarande specialupptagningsområdena. Bestämmelser om områdesindelningen utfärdas genom förordning med beaktande av de ramvillkor som föreskrivs i lag så att de vårdlandskap inom social- och hälsovården i Birkaland, Norra Österbotten, Norra Savolax och Egentliga Finland som är huvudmän för universitetssjukhus samt HUS-landskapssammanslutningen ska höra till olika samarbetsområden.


Bestämmelser om ordnandet av vårdlandskapets förvaltning och ekonomi utfärdas genom lagen om vårdlandskap. Den högsta beslutanderätten i vårdlandskapet utövas av vårdlandskapsfullmäktige som väljs genom val. Andra lagstadgade organ är vårdslandskapsstyrelsen, revisionsnämnden och i tvåspråkiga vårdlandskap nationalspråksnämnden. I Lapplands vårdlandskap inrättas dessutom en samisk språknämnd.

Landskapets invånare har rösträtt i landskapsval där ledamöterna till vårdlandskapsfullmäktige väljs. Bestämmelser om minimiantalet fullmäktigeledamöter finns i lagen om vårdlandskap och minimiantalet fastställs utifrån antalet invånare i landskapet. Det första landskapsvalet förrättas i början av 2022. I fortsättningen ska valet förrättas samtidigt som kommunalvalet.

Bestämmelser om förvaltningen av vårdlandskapen och om uppgifterna för vårdlandskapsfullmäktige finns i lagen om vårdlandskap. En central uppgift för vårdlandskapsfullmäktige är att besluta bl.a. om strategin för vårdlandskapen, vårdlandskapets förvaltningsstadga samt vårdlandskapets budget och ekonomiplan.


Enligt regeringsprogrammet ska finansieringen av vårdlandskapen basera sig på statlig finansiering och bestämmelser om finansieringen ska ingå i lagen om finansiering av vårdlandskapen. Vårdlandskapens beskattningsrätt utreds separat i ett parlamentariskt förfarande.

Den finansiering som betalas till vårdlandskapen ska vara allmänt täckande och kalkylerad, och den ska i huvudsak basera sig på behovsbaserade kriterier. Vårdlandskapen ska med stöd av sin självstyrelse besluta om allokeringen av finansieringen. Skillnaderna mellan vårdlandskapen i fråga om servicebehov och organiseringsförhållanden ska beaktas i bestämningsgrunderna för den statliga finansieringen.

Finansieringen ska på det sätt som grundlagen förutsätter trygga ordnandet av tillräckliga social- och hälsovårdstjänster. I enlighet med regeringsprogrammet är ett av målen med social- och hälsovårdsreformen också att hantera kostnadsökningen. På detta sätt tryggar man hållbarheten i de offentliga finanserna.


Frågor och svar om utvecklandet av social- och hälsovårdstjänsterna

I regeringen Marins social- och hälsovårdsreform ska basservicen stärkas och mer vikt föras över på förebyggande arbete. På så sätt kan man säkerställa att tjänsterna svarar mot människornas behov och att problem kan åtgärdas i tid.

Basservicen utvecklas genom programmet Framtidens social- och hälsocentral. Utvecklingsarbetet sker huvudsakligen inom regionala projekt som finansieras med statsunderstöd.

Syftet med programmet är att reformera verksamhetssätten inom social- och hälsovården och utveckla helheter av tjänster som utgår från människornas behov. Samarbetet mellan yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården stärks för att klientens situation ska kunna bedömas som en helhet.


Visionen för framtidens social- och hälsocentral är att man redan vid den första kontakten ska få den hjälp man behöver. Där erbjuds tjänster av olika yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården och konsultationer på specialnivå och möjligheterna med digitala tjänster utnyttjas. Tyngdpunkten i social- och hälsovården förs över på basservice och förebyggande verksamhet, så att behovet av specialiserad sjukvård och krävande specialiserade tjänster minskar.

Vid framtidens social- och hälsocentral arbetar yrkesutbildade personer inom socialt arbete, socialvård, medicin, odontologi och vårdarbete samt specialarbetare inom olika branscher, såsom psykologer, ergoterapeuter, fysioterapeuter, näringsterapeuter och talterapeuter. Vid framtidens social- och hälsocentral är socialvården och hälso- och sjukvården varandras starka partner. Utöver det behövs också samarbete och integration med social- och hälsotjänsterna på specialnivå samt med andra myndigheter och förvaltningar, såsom FPA, bildningsväsendet, räddningsväsendet och arbets- och näringsförvaltningen.

I de tjänster som social- och hälsocentralen tillhandahåller ingår enligt befolkningens behov åtminstone tjänster inom primärvård, mun- och tandvård, socialt arbete och övrig socialvård, tjänster som tillhandahålls i hemmet och elektroniska tjänster, mentalvårds- och missbrukartjänster på basnivå, tjänster inom öppenvårdsrehabilitering, förebyggande av folksjukdomar samt rådgivningstjänster och andra förebyggande och förankrade tjänster.

Den framtida social- och hälsocentralen syftar inte på en gemensam byggnad, utan i varje landskap planeras dess tjänster och lokaler så att de motsvarar människornas behov.


I social- och hälsovårdsreformen ska tjänsterna på basnivå stärkas och mer vikt föras över på förebyggande arbete. Målet är att säkerställa att tjänsterna svarar mot människornas behov och att problem kan åtgärdas i tid.

Basservicen utvecklas genom programmet Framtidens social- och hälsocentral. Syftet med programmet är att utveckla heltäckande social- och hälsocentraler i Finland för att människorna ska få den hjälp de behöver på ett ställe. 

Programmet har fem huvudmål:

  • Tillgång – tillgången till tjänster på lika grunder och i rätt tid förbättras
  • Förebyggande – tyngdpunkten förskjuts från tunga tjänster till förutseende och förebyggande arbete
  • Kvalitet – tjänsternas kvalitet och effekt utvecklas
  • Samordning – samordningen av social- och hälsovårdstjänsterna och kontaktytorna till andra tjänster säkerställs
  • Kostnader – kostnadsökningen stävjas när de andra målen uppfylls

Genom att stärka basservicen kan man åtgärda problem innan de blir större.

Tjänsterna är inte alltid samordnade, vilket gör att klientens situation och servicebehov inte ses som en helhet.

Kostnaderna för tidigt stöd och förebyggande socialtjänster utgör en bråkdel av utgifterna för korrigerande tjänster.

I nuläget kan en del människor vara tvungna att köa till icke-brådskande vård så länge som flera veckor. Kostnaderna för den specialiserade sjukvården ökar, när det inte finns möjlighet att åtgärda problemen i tid.

Människor är i en ojämlik ställning när det gäller tillgången till social- och hälsotjänster på olika håll i landet.


I programmet Framtidens social- och hälsocentral utvecklas social- och hälsovårdstjänsterna på basnivå. Det viktigaste målet med programmet är att samordna tjänsterna så att de motsvarar människornas behov.

Syftet med programmet är att utveckla heltäckande social- och hälsocentraler i Finland för att människorna ska få den hjälp de behöver på ett ställe. Socialvårdstjänsterna integreras starkare i framtidens social- och hälsocentral. Tyngdpunkten i social- och hälsovården förs över på basservice och förebyggande verksamhet, så att behovet av specialiserad sjukvård och krävande specialiserade tjänster minskar. Människorna får stöd av experter inom olika branscher.

Tillgången till tjänster förbättras när vårdgarantin för icke-brådskande vård stramas åt, samarbetet mellan yrkesgrupperna inom social- och hälsovården förbättras, verksamhetssätten reformeras och när mottagningen är öppen också kvällstid och under veckoslut.

Vid social- och hälsocentralen utvecklas och införs nya digitala metoder som förbättrar tillgången på och tillgängligheten till hjälp.

Nya digitala metoder kan användas av de klienter och patienter som kan betjäna sig själva på egen hand. Då frigörs personalens tid för att vårda dem som behöver personlig handledning ansikte mot ansikte.


I praktiken genomförs programmet Framtidens social- och hälsocentral genom regionala utvecklingsprojekt på olika håll i Finland.

Institutet för hälsa och välfärd stöder och samordnar genomförandet av de regionala projekten.

Social- och hälsovårdsministeriet finansierar och fastställer riktlinjerna för programarbetet.

Genomförandet av programmet stöds också genom lagstiftningsreformer.


Vårdgarantin innebär att patienten får en tid hos en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården inom sju dagar från bedömningen av vårdbehovet. Vårdgarantin på sju dagar gäller icke-brådskande vård. I brådskande situationer ska patienten ta sig till jourmottagningen.


Tillgången till icke-brådskande vård förbättras till exempel genom följande åtgärder:

  • olika yrkesgruppers kompetens utnyttjas bättre och arbetet utförs i större grad av multiprofessionella team
  • social- och hälsocentralerna för samman den sociala sektorns och hälso- och sjukvårdens experter, vilket stöder klienten
  • fungerande arbetsfördelning mellan olika yrkesgrupper
  • läkarna får koncentrera sig på klienter som kräver medicinsk kompetens
  • mer distansmottagning och mottagning på kvällar och veckoslut
  • digitaliseringen utnyttjas effektivare: exempelvis elektronisk bedömning av vårdbehov och tidsbokning, hälsoenkäter och självbedömningar som fylls i av patienten, uppföljning av medicinering, smidiga sätt att ta kontakt
  • konsultationer på specialistnivå kompletterar på basnivån
  • skapande av nya slags reservplaner för frånvaro och efterfrågetoppar
  • minskande av onödigt arbete
  • utvecklande av verksamhetsmodeller för fri tillgång till vård, till exempel försök med ett tidsbokningssystem som är öppet för alla användare.

Genomförandet av programmet för utveckling av barn- och familjetjänster (LAPE) fortsätter 2020–2022 i enlighet med riktlinjerna i regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering. Med hjälp av programmet vill man stärka i synnerhet följande saker:

  • Familjecentrum och tidigt stöd för barn, unga och familjer i vardagen
  • Mentalvårds- och missbrukartjänster med låg tröskel för barn och unga
  • Sektorsövergripande barnskydd

Utvecklingsåtgärder som stöder dessa två första helheter genomförs som en del av programmet Framtidens social- och hälsocentral.


Frågor och svar om utkastet till lag om ordnande av social- och hälsovården

De planerade vårdlandskapen är helt nya myndigheter inom den offentliga förvaltningen. Detta förutsätter ny lagstiftning bl.a. om inrättandet av vårdlandskap och områdesindelningen, skötseln av förvaltningen och ekonomin samt granskningen av dem, uppgifterna, finansieringen, personalens ställning, beskattningen och tillämpningen av de allmänna förvaltningslagarna.


I lagen om vårdlandskap föreskrivs om invånarnas rätt att delta i och påverka vårdlandskapets verksamhet. Utöver rösträtt ska invånarna i vårdlandskapen ha rösträtt vid folkomröstningar i vårdlandskapet. Invånarna och de som använder tjänster ska dessutom ha rätt till delaktighet och inflytande i vårdlandskapets verksamhet bland annat genom att väcka initiativ.

Vårdlandskapsfullmäktige har till uppgift att svara för att invånare har tillgång till mångsidiga möjligheter att delta. Möjligheterna till delaktighet och inflytande kan främjas t.ex. genom att ordna diskussionsmöten, invånarråd samt genom att ta med invånarna i planeringen och utvecklingen av tjänster. Vårdlandskapsstyrelsen ska dessutom tillsätta påverkansorgan i vårdlandskapet för att trygga olika befolkningsgruppers möjligheter till inflytande. Vårdlandskapet ska också säkerställa att invånarna, tjänsteanvändarna, organisationerna och övriga sammanslutningar får tillräckligt med information om dess verksamhet.

I ett vårdlandskap ska det utöver vårdlandskapsfullmäktige finnas en vårdlandskapsstyrelse och en revisionsnämnd samt i ett tvåspråkigt vårdlandskap en nationalspråksnämnd och i Lapplands vårdlandskap en samisk språknämnd. Vårdlandskapet får självt besluta om övriga organ.


Kurators- och psykologtjänsterna inom elev- och studerandevården överförs till vårdlandskapen. I lagen föreslås bestämmelser om produktion av elev- och studerandevård som närtjänster.


Statsrådet fastställer vart fjärde år de riksomfattande och finanspolitiska strategiska målen för social- och hälsovården och räddningsväsendet. I målen beaktas de mål som statsrådet ställt upp för de offentliga finanserna. Uppfyllelsen av de strategiska målen följs upp och utvärderas årligen, och vid behov justeras målen. De strategiska målen utgör grunden för all annan nationell styrning av vårdlandskapen.

I anslutning till social- och hälsovårdsministeriet tillsätts en delegation för social- och hälsovård. Delegationen ska följa upp och utvärdera genomförandet av social- och hälsovården och stödja den nationella styrningen av social- och hälsovården. I anslutning till inrikesministeriet tillsätts en delegation för räddningsväsendet. Delegationen ska följa upp och utvärdera genomförandet av räddningsväsendet och stödja den nationella styrningen av räddningsväsendet. I anslutning till finansministeriet tillsätts en delegation för vårdlandskapens ekonomi och förvaltning. Delegationen ska följa upp och utvärdera genomförandet av självstyrelsen i vårdlandskapen och stödja den finanspolitiska styrningen av vårdlandskapens ekonomi. Medlemmar i delegationerna är vårdlandskapen och de styrande ministerierna.

Vid styrningen av vårdlandskapen används en gemensam kunskapsbas. Den ska bestå av uppgifter om vårdlandskapets befolkning, ekonomi samt ordnandet av social- och hälsovården och räddningsväsendet. I lagen om ordnande av social- och hälsovård, lagen om ordnande av räddningsväsendet och lagen om vårdlandskap föreskrivs det om skyldighet att producera och utnyttja information som hänför sig till detta för vårdlandskapen, regionförvaltningsverken, Institutet för hälsa och välfärd och de styrande ministerierna.

Social- och hälsovårdsministeriet, inrikesministeriet och finansministeriet för årligen förhandlingar med varje vårdslandskap för att följa upp, utvärdera och styra ordnandet av social- och hälsovården och räddningsväsendet i vårdlandskapet. Förhandlingarna ger också information om beredningen och uppföljningen av statsbudgeten och planen för de offentliga finanserna och säkerställa att målen för de offentliga finanserna uppnås. Social- och hälsovårdsministeriet ska samordna förhandlingarna. Målet är att de årliga förhandlingarna och den övriga nationella styrningen av vårdlandskapen ska fungera som en interaktiv och kontinuerlig styrningsprocess.

Som en del av styrningen av vårdlandskapens verksamhet och ekonomi ska ministerierna enligt förslaget också styra vårdlandskapens investeringar. Statsrådet fastställer på föredragning från finansministeriet en fullmakt för varje vårdlandskap och räkenskapsperiod att uppta långfristiga lån för att finansiera investeringar. Social- och hälsovårdsministeriet och inrikesministeriet beslutar utifrån kriterier som föreskrivs i lag om godkännande av vårdlandskapens investeringar och överlåtelser av egendom med lång verkningstid genom att för varje räkenskapsperiod godkänna varje vårdlandskaps investeringsplan. Vid godkännandet av investeringsplanen beaktas statsrådets beslut om vårdlandskapets fullmakt att uppta lån.

De vårdlandskap som hör till samma samarbetsområde för social- och hälsovården ska upprätta ett samarbetsavtal för varje fullmäktigeperiod. Genomförandet av samarbetsavtalet följs upp och utvärderas årligen i förhandlingarna mellan de styrande ministerierna och samarbetsområdet. Avtalet kan ändras vid behov. Dessutom föreskrivs det om tvåspråkiga vårdlandskaps skyldighet att avtala om samarbete och arbetsfördelning när det gäller tillhandahållande av social- och hälsovårdstjänster på svenska. Statsrådet har rätt att på föredragning från social- och hälsovårdsministeriet i vissa i lag avgränsade nödvändiga situationer som anknyter till ordnandet av social- och hälsovården besluta om innehållet i ett samarbetsavtal för ett samarbetsområde för social- och hälsovården eller ett samarbetsavtal mellan tvåspråkiga vårdlandskap. Detta avses vara fallet också om vårdlandskapen inte kan komma överens om innehållet i avtalet.


I samband med reformen ändras inte det gällande valfrihetssystemet. Enligt den gällande hälso- och sjukvårdslagen har invånarna möjlighet att välja vid vilken offentlig primärvårdsenhet de får sina tjänster. De kan också i enlighet med lagens förutsättningar välja vid vilken enhet inom den specialiserade sjukvården de söker vård. Om en offentlig anordnare tillhandahåller servicesedlar till en privat tjänsteproducent kan invånarna välja bland de privata tjänsteproducenter som står till buds. 


Ett vårdlandskap kan på basis av ett avtal anskaffa social- och hälsovårdstjänster för en klient av en privat tjänsteproducent, om det behövs för ordnandet av lagstadgade tjänster på lika villkor och för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna.

De tjänster som anskaffas ska till innehållet, omfattningen och kvantiteten vara sådana att vårdlandskapet i alla situationer kan fullgöra sitt organiseringsansvar.

Som köpta tjänster får inte anskaffas tjänster för uppgifter som hör till fullgörandet av organiseringsansvaret, tjänster som inbegriper utövning av offentlig makt (om inte något annat föreskrivs särskilt i någon annan lag), tjänster för uppgifter inom socialjour, för uppgifter inom samjour dygnet runt för hälso- och sjukvård eller för uppgifter som gäller ordnande av prehospital akutsjukvård.

Vårdlandskapet ska ansvara för bedömningen av servicebehovet och andra uppgifter som hör till organiseringsansvaret även i fråga om köpta tjänster. En privat tjänsteproducent kan dock ges i uppgift att bedöma vårdbehovet och därmed anknutna vårdlösningar inom primärvårdstjänsterna som en del av den vård som ges klienten.

Vårdlandskapet får på samma villkor som gäller för köpta tjänster också hyra yrkesutbildad personal inom social- och hälsovården som hyrd arbetskraft för tjänster som landskapet själv producerar.


I samkommunerna har man gjort ett gott utvecklingsarbete och till många delar redan framskridit i linje med målen för social- och hälsovårdsreformen. I takt med att social- och hälsovårdsreformen fortskrider fattar varje vårdlandskap sina egna beslut om organiseringen och ordnandet och produktionen av tjänster inom ramen för den framtida lagstiftningen. Det arbete som redan utförts i samkommunerna kan utnyttjas när ansvaret för tjänsterna överförs på vårdlandskapen.


Vårdlandskapet ska bereda sig på störningar och undantagsförhållanden genom beredskapsplaner som utarbetas på förhand samt genom andra åtgärder i samarbete med kommunerna inom sitt område och de övriga vårdlandskapen inom sitt samarbetsområde. De vårdlandskap som är huvudmän för ett universitetssjukhus och HUS-landskapssammanslutningen ska styra beredskapsplaneringen inom social- och hälsovården inom sitt samarbetsområde i enlighet med riksomfattande enhetliga principer.

Ett vårdlandskap som är huvudman för ett universitetssjukhus och HUS-landskapssammanslutningen ska ha en beredskapscentral för social- och hälsovården. Centralen ska skapa en lägesbild för sitt samarbetsområde och dela den för att skapa en riksomfattande lägesbild och för att användas av vårdlandskapen inom sitt samarbetsområde.


I införandelagen föreskrivs om ogiltighet av sådana avtal om köpta tjänster som överförs till vårdlandskapet i vilka det har avtalats om organiseringsansvar, köpta tjänster eller anlitande av hyrd arbetskraft, till skillnad från vad som föreskrivs i lagen.  Sådana avtal är direkt med stöd av lag ogiltiga, om avtalet inte kan ändras så att det blir lagenligt. Om avtalet är ogiltigt, har tjänsteproducenten rätt att enligt de kriterier som anges i lagen få ersättning för investeringar som blir onyttiga.


Bestämmelser om ordnandet av vårdlandskapets förvaltning och ekonomi utfärdas genom lagen om vårdlandskap. Den högsta beslutanderätten i vårdlandskapet utövas av vårdlandskapsfullmäktige som väljs genom val. Fullmäktiges centrala uppgift är att besluta bland annat om vårdlandskapets verksamhetsstrategi och att ansvara för ordnandet av tjänster samt för budgeten.


Landskapets invånare har rösträtt i vårdlandskapsvalet där ledamöterna till vårdlandskapsfullmäktige väljs. Minimiantalet ledamöter bestäms utifrån vårdlandskapets invånarantal. Det första landskapsvalet ordnas i början av 2022. I fortsättningen ordnas valet sannolikt samtidigt som kommunalvalet.

Andra lagstadgade organ för ett vårdlandskap är vårdlandskapsstyrelsen, revisionsnämnden och i tvåspråkiga vårdlandskap nationalspråksnämnden. I Lapplands vårdlandskap inrättas dessutom en samisk språknämnd. 


Från kommunerna överförs uppgifter och kostnader inom social- och hälsovården och räddningsväsendet. Av uppgifterna och kostnaderna inom social- och hälsovården blir dock miljö- och hälsoskyddet samt en finansieringsandel av arbetsmarknadsstödet kvar på kommunernas ansvar. 

Av inkomsterna överförs de s.k. social- och hälsovårdsbaserade delarna av statsandelen för basservice (ca 70 procent), 70 procent av de ersättningar för förlorade skatteinkomster som föranleds av ändringar i beskattningsgrunderna, en tredjedel av samfundsskatteandelen samt ca 12,63 procentenheter av kommunalskatten. 

Överföringen av inkomster och kostnader är jämnstor på riksnivå, men överföringarna kan i princip avvika avsevärt från varandra kommunvis. Skillnaderna begränsas genom utjämningsarrangemang i statsandelssystemet.


Kostnaderna överförs enligt samma principer för alla kommuner. I fråga om kommunalskatteintäkterna överförs tyngdpunkten till statsbeskattningen och statens beskattning kan inte variera regionalt. 

Om kommunalskatten överfördes i motsvarighet till kostnaderna, skulle hela kommunalskatten i vissa kommuner överföras till finansieringen av vårdlandskapen. Att göra olika stora överföringar i kommunerna skulle också leda till betydande ändringar i skattebördan för kommuninvånarna.


Utan begränsning av ändringarna skulle de kommunvisa ändringarna bli mycket stora. Vid en egentlig reform av statsandelssystemet begränsas ändringarna i allmänhet inte permanent, men eftersom det nu främst är fråga om en administrativ reform är det motiverat att begränsa ändringarna till en skälig nivå. 

Det är dock inte ändamålsenligt att begränsa ändringen t.ex. till noll, eftersom det för mycket skulle framhålla en ändring enligt tvärsnittet och frysa kommunernas situation till en permanent utjämning. Dessutom är utjämningselementens del av den övriga finansieringen redan relativt stor för vissa kommuner och att öka den ytterligare skulle bl.a. försvåra framtida statsandelsreformer. 

Det har också gjorts vissa behövliga justeringar av kriterierna för statsandelar och effekterna av de här ändringarna kan upphävas om ändringar i balansen begränsas till noll. Ett exempel på detta är ändringen i beräkningen av fjärrortstalet så att den beaktar vägnätet istället för att utgå från fågelvägen, som den nuvarande beräkningen.


Den kommunala ekonomin är en summa av flera olika faktorer och en helhet som påverkas väsentligt av bl.a. den demografiska utvecklingen och näringslivets utveckling. 

I samband med social- och hälsovårdsreformen försvinner det ökade kostnadstrycket i fråga om social- och hälsovårdskostnader från kommunernas ansvar, även om sätten att balansera ekonomin å andra sidan blir mer begränsade än nu. 

Situationen kan i fortsättningen vara ännu mer utmanande om kommunens ekonomi sedan tidigare är svag. Det som dock ökar det ekonomiska handlingsutrymmet är att intäkten av en procent kommunalskatt  förblir oförändrad eller till och med ökar en aning i förhållande till en hälften mindre budget.

Den direkta inverkan av social- och hälsovårdsreformen på intern finansiering (netto) i förhållande till tvärsnittet är högst +/- 100 euro per invånare. Den här maximala ändringen realiseras dock först i slutet av en övergångsperiod på fem år, när kommunens inkomster och kostnader i själva verket är på en annan nivå än tvärsnittet för det år som föregår social- och hälsovårdsreformens ikraftträdande. 

Intern finansiering (netto), dvs. årsbidraget, visar hur mycket finansiering kommunen har kvar för investeringar, skötsel av lån och placeringar efter utgifterna för de löpande kostnaderna.


Finansieringen av vårdlandskapen grundar sig till stor del på statlig finansiering och delvis på kund- och användaravgifter. Nivån på den statliga finansieringen för hela landet och för varje finansår baserar sig på vårdlandskapens föregående års kalkylerade kostnader, som årligen höjs med den uppskattade ökningen av servicebehovet och kostnadsnivån. Den uppskattade ökningen av behovet av social- och hälsovårdstjänsterna beaktas på förhand till 80 procent på basis av en kalkylerad bedömning (socialutgiftsmodellen). Begränsningen tillämpas inte de två första åren av reformen. Vid justering av finansieringen beaktas också vårdlandskapens eventuella nya uppgifter. Dessutom justeras nivån på finansieringen av vårdlandskapen i efterhand så att de kalkylerade kostnaderna inte skiljer sig från de faktiska kostnaderna.

Finansieringen av vårdlandskapen är allmän icke-öronmärkt finansiering och fördelas mellan vårdlandskapen på basis av kalkylerade kriterier. Den allmänna finansieringen av vårdlandskapen bestäms till stor del genom faktorer som beskriver vårdlandskapens uppgifter inom social- och hälsovården och räddningsväsendet samt servicebehovet och omgivningsfaktorerna. Dessutom bestäms en del av finansieringen enligt invånarunderlaget och enligt ett kriterium för främjande av välfärd och hälsa. 

Vårdlandskapet har dessutom rätt att få tilläggsfinansiering för att trygga social- och hälsovårdstjänsterna och räddningsväsendets tjänster, om nivån på den beviljade finansieringen annars skulle äventyra ordnandet av tjänsterna. 

Vårdlandskapen får inte beskattningsrätt i och med reformen, men landskapens beskattningsrätt utreds. 


Grunden för finansieringen av vårdlandskapen utgörs av de kostnader för social- och hälsovården och räddningsväsendet som överförs från kommunerna. I det första skedet har vårdlandskapen ingen beskattningsrätt. Under det år då reformen träder i kraft övergår man direkt till en fullskalig kalkylerad finansieringsmodell, viket innebär att en förändring i behovsfaktorerna omedelbart beaktas fullt ut. Den beräknade ökningen av servicebehovet beaktas under de två första åren till fullt belopp. I övergångsskedet jämnas ändringen i de kostnader som överförs från kommunerna och vårdlandskapets kalkylerade finansiering dock ut genom en övergångsutjämning som beaktar skillnaden mellan finansieringen enligt de kalkylerade kostnaderna och de faktiska kostnaderna för kommunerna inom vårdlandskapet.

Övergångsutjämningen betalas till ett belopp som minskar stegvis från 2023 till 2029, varvid skillnaden i finansieringsnivå har utjämnats till +/- 150 euro per invånare i varje vårdlandskap. Därefter ska den eventuella återstående skillnaden i finansieringen tills vidare betalas som en permanent övergångsutjämning.

En del av finansieringen för januari 2023 betalas på förhand redan i december 2022 för att vårdlandskapens verksamhet ska komma igång. Möjliga tillfälliga och bestående ändringskostnader för vårdlandskapen och beaktandet av dem i finansieringsbasen ses över i samband med den fortsatta beredningen.


Den kalkylerade finansieringen av vårdlandskapen är i hög grad behovsbaserad. Det viktigaste kriteriet för finansiering av vårdlandskapen är behovskoefficienten för social- och hälsovårdstjänster, som baserar sig på forskning av Institutet för hälsa och välfärd. På basis av den bestäms ungefär 80 procent av vårdlandskapens allmänna finansiering. På det här sättet beaktar finansieringen skillnader i landskapens åldersstruktur, sjukfrekvens och socioekonomiska faktorer. Ungefär 14,6 procent av finansieringen beviljas enligt invånarunderlaget. 

Kalkylerad finansiering beviljas också på basis av den relativa andelen invånare med främmade språk och andelen svenskspråkiga, samt kriteriet i fråga om samer, karaktär av skärgård och befolkningstäthet. Dessutom finns det ett finansieringskriterium i form av koefficienten för främjande av välbefinnande och hälsa, som omfattar olika indikatorer för främjande av hälsa och välfärd.

På det här sättet beaktar kriterierna för den kalkylerade finansieringen utöver skillnader i vårdlandskapens servicebehov också så omfattande som möjligt skillnader i de övriga faktorer som påverkar kostnaderna för social- och hälsovårdstjänsterna. Förändringar i finansieringen jämfört med nuläget förklaras till stor del av hur kommunerna har finansierat sina social- och hälsovårdstjänster i förhållande till de beräknade behoven för landskapets befolkning. Om de faktiska kostnaderna i landskapets kommuner är lägre än det kalkylerade behovet för landskapets befolkning, får landskapet mera pengar än i nuläget och vice versa.


Avsikten är att ändringarna i beskattningen av förvärvsinkomster genomförs så att de har så liten inverkan som möjligt på beskattningsnivån för de skattskyldiga. 

Ändringar i beskattningen av förvärvsinkomster genomförs inom det nuvarande skattesystemet. Enligt den nuvarande uppskattningen sänks kommunalskattesatserna för samtliga kommuner med 12,63 procentenheter och statsbeskattningen skärps på motsvarande sätt. Statsbeskattningen skärps genom ändring av inkomstskatteskalan samt av flera olika parametrar för avdrag i beskattningen av förvärvsinkomster. Samtidigt slås skattebaserna för stats- och kommunalbeskattningen samman. Det innebär att de avdrag som görs från inkomsterna i fortsättningen beviljas på samma grunder och till samma belopp både vid statsbeskattningen och vid kommunalbeskattningen.

Alla ändringar i beskattningen av förvärvsinkomster formar en helhet med målet att reformen ska vara så neutral som möjligt med tanke på både de totala skatteintäkterna och de skattskyldiga. Beskattningen måste enligt den nuvarande uppskattningen lindras med ca 185 miljoner euro för att beskattningen inte ska skärpas när reformen träder i kraft. 


Vårdlandskapen ska i sin besittning ha den egendom som behövs för att fullgöra sitt organiseringsansvar, så att ordnandet av tjänsterna är möjligt när uppgifterna överförs från kommunerna till vårdlandskapen.

Samkommunerna för sjukvårdsdistrikten och specialomsorgsdistrikten överförs med sina tillgångar och skulder direkt med stöd av lag till landskapen. Till landskapen överförs den lösa egendom som används av social- och hälsovårdsväsendet och räddningsväsendet i de kommuner och andra samkommuner som sköter social- och hälsovården och det lokala räddningsväsendet, avtal samt semesterlöneskuld för den personal som överförs.

Lokaler inom social- och hälsovården och räddningsväsendet förblir i kommunernas ägo och vårdlandskapet hyr lokalerna under en övergångsperiod på minst tre år. Vårdlandskapet får rätt att förlänga avtalets giltighet med ett år.


Varken kommunerna eller samkommunerna får ersättning för egendomsöverföringarna. Bortfallet av samkommunsandelar, lösöre och semesterlöneskuld i kommunens balansräkning täcks i bokföringen genom en ändring av kommunens grundkapital på ett sådant sätt att det inte inverkar på kommunernas resultat.

Kommunen ska ha rätt till ersättning för direkta kostnader för sådana egendomsarrangemang som kommunen inte genom sina egna åtgärder har kunnat påverka uppkomsten av och som leder till att kommunens ekonomiska självstyrelse äventyras. Sådana arrangemang kan uppstå till exempel i fråga om de lokaler i kommunens ägo som inte behövs efter övergångsperioden. Ersättning kan beviljas efter ansökan. Situationen bedöms utifrån det kalkylerade behovet att höja den kommunala skattesatsen.


Den personal som är anställd inom kommunernas och samkommunernas social- och hälsovård och räddningsväsendet övergår till anställning hos vårdlandskapen i enlighet med principerna för överlåtelse av rörelse.

Dessutom övergår kuratorerna och psykologerna inom elev- och studerandevården från kommunernas undervisningsväsende till vårdlandskapet. 

I samband med särlösningen för Nyland ändras inte arbetsgivaren för anställda hos samkommunen HNS, som blir en vårdlandskapssammanslutning, eller för anställda hos Helsingfors stad, som sköter vårdlandskapets uppgifter.

Dessutom övergår de personer som arbetar inom stödtjänster för social- och hälsovården inom en kommun eller samkommun till anställning hos vårdlandskapet, om minst hälften av deras arbetsuppgifter består av stöduppgifter för den kommunala social- eller hälsovården. Som stödtjänster betraktas alla uppgifter som stöder verksamheten inom social- och hälsovården eller räddningsväsendet, såsom centraliserad matförsörjning, städning, ekonomi- och personalförvaltning, ikt-tjänster samt medicinska laboratorier och bilddiagnostik.