Frågor och svar

Här har vi samlat svar på vanliga frågor som gäller reformen. På denna sida hittar du frågor och svar om social- och hälsovårdsreformen som helhet, om framtidens social- och hälsocentral samt om strukturreformen.

Frågor som gäller utlysningar av statsunderstöd för regionala projekt samt genomförandet av dem, hittar du på Beredning-sidan.

Frågor och svar om social- och hälsovårdsreformen

Under regeringsperioden för statsminister Sanna Marins regering består social- och hälsovårdsreformen av både en innehållsmässig reform av social- och hälsovården och en strukturell reform. Strukturreformen bereds och tjänsterna utvecklas i regionerna, och det är möjligt att få statligt ekonomiskt stöd för detta utvecklingsarbete.

I samband med social- och hälsovårdsreformen överförs också ordnandet av räddningsväsendet från kommunerna till välfärdsområdena.

Syftet med social- och hälsovårdsreformen är att trygga likvärdiga och högklassiga social- och hälsovårdstjänster för alla finländare, förbättra tillgången till tjänster och deras tillgänglighet, minska skillnaderna i välfärd och hälsa, trygga tillgången till yrkeskunnig arbetskraft inom social- och hälsovården, reagera på de utmaningar som befolkningens åldrande och den sjunkande nativiteten medför samt att stävja kostnadsökningen.


I nuläget är det närmare 200 kommuner och samkommuner som har ansvaret för att ordna social- och hälsovården, och 22 räddningsverk ansvarar för ordnandet av räddningsväsendet. 

Resurserna och kompetensen hos aktörer av olika storlek varierar avsevärt i fråga om ordnandet av tjänster. Invånarnas jämlikhet i fråga om tillgången till tjänster förverkligas inte. Det finns fortfarande stora skillnader i välfärd och hälsa mellan olika befolkningsgrupper och regioner. I framtiden kommer den ogynnsamma åldersstrukturen att öka behovet av tjänster och kostnaderna för dem.

Det behövs starkare anordnare av social- och hälsovården och räddningsväsendet så att invånarnas rätt att få tjänster tillgodoses på lika villkor.

Därför är det meningen att ansvaret för att ordna och producera tjänsterna överförs till 21 välfärdsområden och Helsingfors stad. Dessutom ska HUS-sammanslutningen ansvara för ordnandet av lagstadgade uppgifter i anslutning till den specialiserade sjukvården som det avtalas om i organiseringsavtalet för HUS. I fortsättningen ska välfärdsområdena ansvara för tillgången till tjänsterna och deras tillgänglighet.


I social- och hälsovårdsreformen ligger fokus på utvecklandet av offentliga tjänster. Offentliga social- och hälsovårdstjänster är tjänster som staten och kommunerna finansierar med skattemedel. Dessa är bland annat

  • tjänster inom socialvården, såsom socialhandledning och social rehabilitering
  • tjänster inom den öppna hälso- och sjukvården (innebär i allmänhet mottagningstjänster vid hälsovårdscentraler och bland annat förebyggande rådgivningsbyråtjänster)
  • sjukhustjänster
  • mun- och tandvård
  • mentalvårds- och missbrukartjänster
  • barnskydd
  • funktionshinderservice
  • boendeservice för äldre
  • hemvård

I propositionen föreslås det att det stiftas lagar som är centrala med tanke på inrättandet av en ny förvaltningsnivå, välfärdsområden, och deras verksamhet. Dessa är lagen om välfärdsområden, lagen om ordnande av social- och hälsovård, lagen om ordnande av räddningsväsendet, lagen om ordnande av social- och hälsovården och räddningsväsendet i Nyland och en gemensam lag om införande av dessa, lagen om välfärdsområdenas finansiering samt förslag till ändring av lagstiftningen om kommunernas statsandelar, skattelagstiftningen, lagstiftningen om välfärdsområdenas personal samt vissa lagar som gäller den allmänna förvaltningen. Också många substanslagar preciseras i takt med att social- och hälsovårdsreformen framskrider.


Det är meningen att regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om inrättande av välfärdsområden och om en reform av ordnandet av social- och hälsovården och räddningsväsendet samt till lämnande av underrättelse enligt artiklarna 12 och 13 i Europeiska stadgan om lokal självstyrelse ska lämnas till riksdagen i december 2020. 

Utkastet till regeringsproposition och utkastet till sammandrag av utlåtandena har tagits in för förhandsgranskning i rådet för bedömning av lagstiftningen. Regeringen färdigställer propositionen efter att den har fått kommentarerna.

Social- och hälsovårdsreformen orsakar omfattande tekniska ändringsbehov i lagstiftningen, arbetet med beredningen av ändringarna har inletts.


Den regionala jämlikheten förverkligas på ett bättre sätt när tjänsterna ordnas av självstyrande områden som är större än kommuner, dvs. välfärdsområden. Finansieringen av välfärdsområdena består i början av reformen huvudsakligen av statlig finansiering. Vid fastställandet av finansieringen beaktas regionala särdrag, såsom folkmängd och åldersstruktur.

Varje välfärdsområde planerar verksamhetsmodeller samt närserviceställen, elektroniska tjänster och tjänster som eventuellt centraliseras inom välfärdsområdet för att motsvara befolkningens behov, så att tillgången till tjänsterna på basnivån och deras tillgänglighet säkerställs.


Kundavgifterna bestäms genom lagar och förordningar. Genom lagstiftningen fastställs bland annat maximibeloppet för avgifterna. 

Välfärdsområdena har rätt att ta ut kundavgifter i enlighet med gällande lagstiftning. Avgifterna ska vara enhetliga inom hela det område som välfärdsområdet omfattar.

Social- och hälsovårdsministeriet bereder en reform av klientavgiftslagen. I och med reformen utvidgas avgiftsfriheten och avgifterna görs skäligare genom att bl.a. avgiftsfria besök på sjukskötarmottagningar införs i primärvården.


Ett av målen med social- och hälsovårdsreformen är att öka social- och hälsovårdens attraktionskraft. Metoderna är bland annat att utveckla arbetets innehåll och öka det multiprofessionella samarbetet mellan olika yrkesgrupper inom social- och hälsovården. Dessutom integreras forskningsverksamhet i social- och hälsocentralernas löpande arbete.

Social- och hälsovårdens och i synnerhet vårdarbetets attraktionskraft ökas genom att möjligheterna till utveckling och avancemang i arbetet förbättras. Möjligheterna att påverka det egna arbetet ökas t.ex. genom att uppmuntra till arbete i självstyrande arbetsteam. Dessutom tar man i bruk nya verktyg och system som minskar mängden rutinarbete och därmed gör arbetet mer givande.


Den personal som är anställd inom kommunernas och samkommunernas social- och hälsovård eller räddningsväsendet övergår till anställning hos välfärdsområdena i enlighet med principerna för överlåtelse av rörelse från och med ingången av 2023.

Dessutom kommer kuratorerna och psykologerna inom elev- och studerandevården att övergå från kommunernas undervisningsväsende till välfärdsområdet. 

Arbetsgivaren för anställda hos den nuvarande samkommunen HNS, som blir en vårdlandskapssammanslutning, ändras inte.

De personer som arbetar inom stödtjänster för social- och hälsovården inom en kommun eller samkommun övergår dessutom till anställning hos välfärdsområdenas om minst hälften av deras arbetsuppgifter består av stöduppgifter för den kommunala social- eller hälsovården. Som stödtjänster betraktas alla uppgifter som stöder verksamheten inom social- och hälsovården eller räddningsväsendet, såsom centraliserad matförsörjning, städning, ekonomi- och personalförvaltning, IKT-tjänster samt medicinska laboratorier och bilddiagnostik.

Uppskattningsvis kommer ca 173 000 anställda att överföras från kommuner och samkommuner till välfärdsområdena, och största delen är social- och hälsovårdsanställda.


I den inledande fasen av reformen får välfärdsområdena den finansiering som behövs för ordnandet av social- och hälsovården av staten. Dessutom kan välfärdsområdena ta ut kundavgifter och andra användaravgifter enligt gällande lagstiftning.

Beskattningsrätten utreds i ett parlamentariskt förfarande när beredningen av social- och hälsovårdsreformen framskrider. Regeringen förbinder sig att se till att lagstiftningen som gäller beskattning och finansiering blir färdig under regeringsperioden och träder i kraft senast 2026. Frågan granskas vid ramförhandlingarna 2022.

Skillnaderna mellan välfärdsområdena i fråga om servicebehov och organiseringsförhållanden beaktas i den statliga finansieringen. Finansieringen ska på det sätt som grundlagen förutsätter trygga ordnandet av tillräckliga social- och hälsovårdstjänster.


Digitaliseringen beaktas inom alla delområden av social- och hälsovårdsreformen. Med hjälp av digitaliseringen möjliggörs kunskapsbaserad ledning, en ändamålsenlig organisering av tjänsterna och ett fungerande informationsutbyte. 

Effektiva och jämlika social- och hälsovårdstjänster förutsätter ett kunskapsbaserat beslutsfattande.

I samband med social- och hälsovårdsreformen utförs ett genomförandeprogram för ledning, styrning och tillsyn av social- och hälsovården baserad på kunskap om social- och hälsovården (Toivo-programmet). Toivo-programmet är uppdelat i två projekt: Virta-projektet, vars syfte är utveckla den kunskapsbaserade ledningen i landskapen samt Valtava-projektet, vars syfte är att reformera produktionen av nationell kunskap.


I lagen om välfärdsområden ska det föreskrivas om invånarnas rätt att delta i och påverka välfärdsområdets verksamhet. Utöver rösträtt ska invånarna i välfärdsområdet ha rösträtt vid folkomröstningar i välfärdsområdet. Invånarna och de som använder tjänsterna ska dessutom ha rätt till delaktighet och inflytande i välfärdsområdets verksamhet bland annat genom att väcka initiativ.

Välfärdsområdesfullmäktige har till uppgift att svara för att invånarna har tillgång till mångsidiga möjligheter att delta. Möjligheterna att delta och påverka kan främjas t.ex. genom att ordna diskussionsmöten, invånarråd samt genom att ta med invånarna i planeringen och utvecklingen av tjänster. Välfärdsområdesstyrelsen ska dessutom tillsätta påverkansorgan i välfärdsområdet för att trygga olika befolkningsgruppers möjligheter att påverka. Välfärdsområdet ska också säkerställa att invånarna, tjänsteanvändarna, organisationerna och övriga sammanslutningar får tillräckligt med information om dess verksamhet.

I ett välfärdsområde ska det utöver välfärdsområdesfullmäktige finnas en välfärdsområdesstyrelse, en revisionsnämnd samt i tvåspråkiga välfärdsområden en nationalspråksnämnd och i Lapplands välfärdsområde en samisk språknämnd. Välfärdsområdet får självt besluta om övriga organ.


I samband med reformen ändras inte det gällande valfrihetssystemet. Enligt den gällande hälso- och sjukvårdslagen har invånarna möjlighet att välja vid vilken offentlig primärvårdsenhet de får sina tjänster. De kan också i enlighet med de förutsättningar som anges i lagen välja vid vilken enhet inom den specialiserade sjukvården de söker vård. Om en offentlig anordnare tillhandahåller servicesedlar till en privat tjänsteproducent kan invånarna välja bland de privata tjänsteproducenter som står till buds.


Tvåspråkiga välfärdsområden ska ha en nationalspråksnämnd. Till medlemmar i nämnden väljs personer som hör till den språkliga minoriteten i välfärdsområdet. I ett välfärdsområde, där det ingår kommuner som hör till samernas hembygdsområde ska det finnas en samisk språknämnd. Till medlemmar i nämnden ska väljas samiskspråkiga personer. Sametinget och skoltarnas byastämma har rätt att utse sammanlagt minst 40 procent av medlemmarna. Skoltarnas byastämma har en (1) företrädare. Nationalspråksnämndens och samiska språknämndens ordförande har rätt att närvara och yttra sig vid välfärdsområdesstyrelsens möten.

Genom bestämmelserna om det språk som social- och hälsovårdstjänster ska ordnas på bevaras nuläget: Social- och hälsovård ska i tvåspråkiga välfärdsområden ordnas på både finska och svenska så att kunderna blir betjänade på det språk de väljer, antingen finska eller svenska. I ett enspråkigt välfärdsområde ordnas social- och hälsovården på välfärdsområdets språk. 

Kunden ska ha rätt att använda samiska i de social- och hälsovårdstjänster som produceras i kommunerna inom samernas hembygdsområde samt inom Lapplands välfärdsområde i sådana social- och hälsovårdstjänster som endast produceras vid verksamhetsenheter utanför kommunerna i hembygdsområdet. Dessutom ska kunden ha rätt att använda samiska i de social- och hälsovårdstjänster som produceras vid verksamhetsenheter utanför hembygdsområdet i Lapplands välfärdsområde och som Lapplands välfärdsområde har anvisat invånarna i kommunerna inom hembygdsområdet på basis av tillgängligheten till tjänster.  

Om social- eller hälsovårdspersonalen inte behärskar det teckenspråk eller ett annat språk som kunden använder eller om kunden på grund av funktionsnedsättning eller av någon annan orsak inte kan göra sig förstådd, ska man vid tillhandahållandet av tjänster i den mån det är möjligt ordna tolkning och anlita tolk. När social- och hälsovård ordnas ska välfärdsområdet dessutom se till att nordiska medborgare kan använda sitt eget språk, antingen finska, isländska, norska, svenska eller danska, på det sätt som avses i artikel 5 i nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster (FördrS 69/1996).

Tvåspråkiga välfärdsområden ska komma överens om ömsesidigt samarbete och arbetsfördelning vid tillhandahållandet av social- och hälsovårdstjänster på svenska när de villkor som anges i lagen uppfylls. För samordningen av utarbetandet av samarbetsavtalet för tvåspråkiga välfärdsområden svarar Egentliga Finlands välfärdsområde. Västra Nylands välfärdsområde ska stödja utvecklandet av social- och hälsovårdstjänster på svenska i hela landet. Lapplands välfärdsområde har till uppgift att stödja utvecklandet av  social- och hälsovårdstjänster på samiska i hela landet.


Frågor och svar om strukturreformen

I social- och hälsovårdsreformen skapas en ny administrativ struktur som ska svara för ordnandet av tjänster.

Avsikten med social- och hälsovårdsreformen är att inrätta 21 välfärdsområden med ansvar för tjänster på basnivå och specialnivå inom social- och hälsovården samt räddningsväsendet. De nya välfärdsområdena ska bildas genom en lag om genomförande av reformen och om införande av den lagstiftning som gäller reformen. Välfärdsområdenas namn kommer senare att ändras till landskap, t.ex. när landskapsförbundens uppgifter överförs till dem.

Dessutom ska Helsingfors stad ordna social- och hälsovården och räddningsväsendets uppgifter inom sitt område. HUS-sammanslutningen, som bildas, ska svara för ordnandet av vissa tjänster inom den specialiserade sjukvården i Nyland.

Området för välfärdsområdena bildas med undantag av Nyland utgående från landskapsindelningen. 

Bestämmelser om välfärdsområden när reformen träder i kraft finns i den införandelag som gäller reformen. Välfärdsområdena är följande:

  1. Egentliga Finlands välfärdsområde
  2. Satakunta välfärdsområde
  3. Egentliga Tavastlands välfärdsområde
  4. Birkalands välfärdsområde
  5. Päijänne-Tavastlands välfärdsområde
  6. Kymmenedalens välfärdsområde
  7. Södra Karelens välfärdsområde
  8. Södra Savolax välfärdsområde
  9. Norra Savolax välfärdsområde
  10. Norra Karelens välfärdsområde
  11. Mellersta Finlands välfärdsområde
  12. Södra Österbottens välfärdsområde
  13. Österbottens välfärdsområde
  14. Mellersta Österbottens välfärdsområde
  15. Norra Österbottens välfärdsområde
  16. Kajanalands välfärdsområde
  17. Lapplands välfärdsområde
  18. Östra Nylands välfärdsområde
  19. Mellersta Nylands välfärdsområde
  20. Västra Nylands välfärdsområde
  21. Vanda och Kervo välfärdsområde

Bestämmelser om ändring av välfärdsområdet och det landskap som ligger till grund för områdesindelningen föreslås i lagen om indelningen i välfärdsområden och landskap. Med ändring av ett välfärdsområde avses sammanslagning av välfärdsområden eller överföring av en kommun till ett annat välfärdsområde. Överföring av en kommun till ett annat välfärdsområde innebär huvudsakligen också en förändring i landskapsindelningen. En ändring som gjorts inom Nyland förändrar dock inte landskapsindelningen.

I lagen om indelningen i välfärdsområden och landskap föreskrivs om förutsättningarna för ändringar i välfärdsområden. Ett välfärdsområde kan ändras, om ändringen förbättrar ett välfärdsområdes funktionella och ekonomiska förutsättningar att ansvara för ordnandet av tjänsterna eller annars främjar välfärdsområdets funktionsförmåga eller om ändringen förbättrar invånarnas tjänster eller levnadsförhållanden i välfärdsområdet. Vid ändring av välfärdsområden ska i språkligt hänseende förenliga områden eftersträvas så att den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningens rätt att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder.

En ändring, sammanslagning eller uppdelning av välfärdsområden ändrar landskapsindelningen på motsvarande sätt som för vårdlandskapen. 

I lagen om välfärdsområden finns också bestämmelser om ordnandet av välfärdsområdets förvaltning medan förändringen pågår i välfärdsområdet samt om bildandet av förvaltningen i ett nytt välfärdsområde.


Till välfärdsområden överförs ansvaret för tjänster på basnivå och specialnivå inom social- och hälsovården och ordnandet av räddningsväsendet. I fortsättningen är det både kommunernas och välfärdsområdenas uppgift att främja befolkningens välfärd och hälsa.

Till välfärdsområdena överförs också kurators- och psykologtjänsterna inom elevhälsan. Dessa tjänster ska ordnas som närtjänster. 

Reformen innebär att organiseringsansvaret inom social- och hälsovården och bas- och specialnivån överförs på en enda anordnare. Tjänsterna samlas under samma beslutsfattande, en ledning och en budget. 


Kommunerna ska fortsatt ha som uppgift att främja befolkningens välfärd och hälsa. Även välfärdsområdena har i uppgift att främja välfärd och hälsa. 

Kommunen, välfärdsområdet och för Nylands del HUS-sammanslutningen ska var och en ha det primära ansvaret för främjandet av välfärd och hälsa till den del denna uppgift anknyter till deras övriga lagstadgade uppgifter. De ska samarbeta för att främja välfärd och hälsa och erbjuda varandra experthjälp i denna uppgift.

Trots att ansvaret för att ordna social- och hälsovårdstjänster i social- och hälsovårdsreformen i sin helhet överförs på välfärdsområdena, kan kommunerna ändå producera social- och hälsovårdstjänster antingen genom eget beslut med skattefinansiering eller på basis av ett avtal som ingås med välfärdsområdet. Till den del kommunen producerar tjänster i ett konkurrensläge på marknaden ska den i regel bolagisera verksamheten. Kommunen har ingen särställning i förhållande till andra tjänsteproducenter, utan också kommunen kan i allmänhet väljas till tjänsteproducent inom välfärdsområdet endast genom att delta i ett anbudsförfarande som välfärdsområdet ordnar.


Det stiftas en separat lag om ordnandet av social- och hälsovården i Nyland. Enligt lagen ska de fyra välfärdsområdena och Helsingfors stad ha ansvaret för att ordna social- och hälsovården medan HUS-sammanslutningen ansvarar för att ordna vissa uppgifter inom den specialiserade sjukvården som föreskrivs i lag för HUS-sammanslutningen. Dessutom kan uppgifter överföras till HUS-sammanslutningen genom organiseringsavtalet för HUS.

Välfärdsområdena i Nyland och Helsingfors stad ska också ha organiseringsansvaret för räddningsväsendet.


Miljö- och hälsoskyddet överförs inte till välfärdsområdena i reformens inledningsskede. En eventuell överföring av miljö- och hälsoskyddet till välfärdsområdena utreds separat i samband med ett pågående parlamentariskt utredningsarbete.

I samband med beredningen av social- och hälsovårdsreformen gjordes hösten 2019 en särskild utredning om att ordna miljö- och hälsoskyddet i kommunerna i enlighet med nuläget eller att överföra miljö- och hälsoskyddet till välfärdsområdena. Utredningen gjordes av social- och hälsovårdsministeriet i samarbete med jord- och skogsbruksministeriet.

I frågor som gäller beredskap ska välfärdsområdena samarbeta med kommunernas miljö- och hälsoskydd.


I enlighet med regeringsprogrammet överförs ordnandet av räddningsväsendet från kommunerna till välfärdsområdena. I reformen tryggas den nära kopplingen mellan räddningsväsendet och den prehospitala akutsjukvården och nyttan av den.

Bestämmelser om organiseringsansvaret för räddningsväsendet finns i den nya lagen om ordnande av räddningsväsendet.


I social- och hälsovårdsreformen bildas fem samarbetsområden för att trygga tjänster på den specialiserade nivån och för annan regional samordning samt utveckling och samarbete inom social- och hälsovården. Samarbetsområdena har i uppgift att avtala om samarbete förutom inom den specialiserade sjukvården, också inom tjänsterna på basnivån vid behov. 

Områdena baserar sig på de nuvarande specialupptagningsområdena. Bestämmelser om områdesindelningen utfärdas genom förordning inom ramen för de specialvillkor som föreskrivs i lag så att de välfärdsområden inom vars område Åbo, Uleåborgs och Tammerfors universitet och hälsovetenskapliga fakulteten vid Östra Finlands universitet ligger, samt HUS-sammanslutningen, hör till olika samarbetsområden.


Lagen om välfärdsområden kommer att innehålla bestämmelser om organiseringen av välfärdsområdets förvaltning och ekonomi. Välfärdsområdets högsta beslutanderätt utövas av välfärdsområdesfullmäktige, som ska väljas genom direkta val. Andra lagstadgade organ inom välfärdsområdet är välfärdsområdesstyrelsen, revisionsnämnden och i tvåspråkiga välfärdsområden nationalspråksnämnden. I Lapplands välfärdsområde finns dessutom en samisk språknämnd.

Välfärdsområdets invånare har rösträtt i välfärdsområdesvalet där ledamöterna till välfärdsområdesfullmäktige väljs. Bestämmelser om minimiantalet fullmäktigeledamöter finns i lagen om välfärdsområden och minimiantalet fastställs utifrån antalet invånare i välfärdsområdet. Det första välfärdsområdesvalet förrättas i början av 2022. I fortsättningen ska valet förrättas samtidigt som kommunalvalet.

Bestämmelser om förvaltningen av välfärdsområdena och om välfärdsområdesfullmäktiges uppgifter finns också i lagen om välfärdsområden. Välfärdsområdesfullmäktiges centrala uppgift är att besluta om bland annat välfärdsområdesstrategin, förvaltningsstadgan för välfärdsområdet samt om välfärdsområdets budget och ekonomiplan.


Enligt regeringsprogrammet ska finansieringen av välfärdsområdena basera sig på statlig finansiering, och bestämmelser om finansieringen ska ingå i lagen om välfärdsområdenas finansiering. Välfärdsområdenas beskattningsrätt utreds separat i ett parlamentariskt förfarande.

Välfärdsområdenas finansiering ska vara allmänt täckande och kalkylerad, och den ska i huvudsak basera sig på behovsbaserade kriterier. Välfärdsområdena ska med stöd av sin självstyrelse besluta om allokeringen av finansieringen. Skillnaderna mellan välfärdsområdena i fråga om servicebehov och organiseringsförhållanden ska beaktas i bestämningsgrunderna för den statliga finansieringen.

Finansieringen ska på det sätt som grundlagen förutsätter trygga ordnandet av tillräckliga social- och hälsovårdstjänster. I enlighet med regeringsprogrammet är ett av målen med social- och hälsovårdsreformen också att hantera kostnadsökningen. På detta sätt tryggas den offentliga ekonomins hållbarhet.


Välfärdsområdena är helt nya myndigheter inom den offentliga förvaltningen. Detta förutsätter ny lagstiftning bl.a. om inrättandet av välfärdsområden och områdesindelningen, skötseln av förvaltningen och ekonomin samt granskningen av dem, uppgifterna, finansieringen, personalens ställning, beskattningen och tillämpningen av de allmänna förvaltningslagarna.


Kurators- och psykologtjänsterna inom elevhälsan överförs till välfärdsområdena. I lagen föreslås bestämmelser om produktion av dessa tjänster som närtjänster.


De centrala principerna för den styrning som staten genomför är:

  1. Förtroendet mellan välfärdsområdena och ministerierna byggs upp genom en kontinuerlig dialog.
  2. Statlig styrning är styrning på strategisk nivå som koncentrerar sig på välfärdsområdets organiseringsuppgifter. Det är inte meningen att styrningen ska ingripa på detaljnivå eller på ett förpliktande sätt i välfärdsområdenas uppgifter och tjänsteproduktion. 
  3. Styrningen av välfärdsområdenas verksamhet och ekonomi som helhet ska basera sig på gemensam, jämförbar och tillgänglig information om välfärdsområdets verksamhet och ekonomi året om.

Välfärdsområdena styrs med hjälp av flera metoder för norm-, resurs- och informationsstyrning som syftar till att främja genomförandet av ovannämnda principer. Väsentligt är att det vid sidan av den enkelriktade hierarkiska styrningen blir mer dubbelriktad och kontinuerlig interaktiv styrning med låg tröskel. 

Statsrådet fastställer vart fjärde år de riksomfattande och finanspolitiska strategiska målen för social- och hälsovården och räddningsväsendet. I målen beaktas de mål som statsrådet ställt upp för den offentliga ekonomin. Uppfyllelsen av de strategiska målen följs upp och utvärderas årligen, och vid behov justeras målen. De strategiska målen utgör grunden för all annan nationell styrning av välfärdsområdena.

I anslutning till social- och hälsovårdsministeriet tillsätts en delegation för social- och hälsovård. Delegationen ska följa upp och utvärdera genomförandet av social- och hälsovården och stödja den nationella styrningen av social- och hälsovården. I anslutning till inrikesministeriet tillsätts en delegation för räddningsväsendet. Delegationen har till uppgift att följa upp och utvärdera genomförandet av räddningsväsendet samt att stödja den nationella styrningen av räddningsväsendet. I anslutning till finansministeriet tillsätts en delegation för välfärdsområdenas ekonomi och förvaltning. Delegationen ska följa upp och utvärdera genomförandet av självstyrelsen i välfärdsområdena och stödja den finanspolitiska styrningen av välfärdsområdenas ekonomi. Delegationen ska bestå av välfärdsområdena och de styrande ministerierna.

Vid styrningen av välfärdsområdena används ett gemensamt informationsunderlag. Den ska bestå av uppgifter om välfärdsområdets befolkning, ekonomi samt ordnandet av social- och hälsovården och räddningsväsendet. I lagen om ordnande av social- och hälsovård, lagen om ordnande av räddningsväsendet och lagen om välfärdsområden föreskrivs det om skyldigheten att producera och utnyttja information som hänför sig till detta för välfärdsområdet, Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården, regionförvaltningsverken, Institutet för hälsa och välfärd och de styrande ministerierna.

Social- och hälsovårdsministeriet, inrikesministeriet och finansministeriet ska årligen föra förhandlingar med varje välfärdsområde för att följa upp, utvärdera och styra ordnandet av social- och hälsovården och räddningsväsendet i välfärdsområdet. Förhandlingarna ger också information för beredningen och uppföljningen av statsbudgeten och planen för den offentliga ekonomin och säkerställer för sin del att målen för den offentliga ekonomin uppnås. Social- och hälsovårdsministeriet ska samordna förhandlingarna. Målet är att de årliga förhandlingarna och den övriga nationella styrningen av välfärdsområdena ska fungera som en interaktiv och kontinuerlig styrningsprocess.

Som en del av styrningen av välfärdsområdenas verksamhet och ekonomi ska ministerierna också styra välfärdsområdenas investeringar. Statsrådet ska på föredragning av finansministeriet per räkenskapsperiod besluta om välfärdsområdets fullmakt att uppta långfristiga lån för finansiering av investeringar. Social- och hälsovårdsministeriet och inrikesministeriet ska på basis av de kriterier som föreskrivs i lag för varje räkenskapsperiod godkänna en investeringsplan för välfärdsområdena som innehåller uppgifter om planerade investeringar, finansieringen av dem samt överlåtelser av långfristiga tillgångar. Vid godkännandet av investeringsplanen beaktas statsrådets beslut om välfärdsområdets fullmakt att uppta lån. Syftet med bestämmelserna om investeringsplanen och förfarandet för godkännande av den är att säkerställa att välfärdsområdena planerar investeringarna på ett ekonomiskt hållbart sätt så att den finansiering som står till förfogande räcker till. Ett annat syfte är att säkerställa att olika projekt som gäller välfärdsområdenas stora investeringar planeras i enlighet med de riksomfattande strategiska målen och kostnadsnyttoeffektivt med beaktande av de övriga välfärdsområdenas motsvarande planer. 

De välfärdsområden som hör till samma samarbetsområde för social- och hälsovården ska upprätta ett samarbetsavtal för varje fullmäktigeperiod. Genomförandet av samarbetsavtalet följs upp och utvärderas årligen i förhandlingarna mellan de styrande ministerierna och samarbetsområdet. Avtalet kan ändras vid behov. Dessutom föreskrivs det om tvåspråkiga välfärdsområdens skyldighet att avtala om samarbete och arbetsfördelning när det gäller tillhandahållande av social- och hälsovårdstjänster på svenska. Statsrådet har rätt att på föredragning av social- och hälsovårdsministeriet i vissa i lag avgränsade nödvändiga situationer som anknyter till ordnandet av social- och hälsovården besluta om innehållet i ett samarbetsavtal för ett samarbetsområde för social- och hälsovården eller ett samarbetsavtal mellan tvåspråkiga välfärdsområden. Detta är också fallet om välfärdsområdena inte kan komma överens om innehållet i avtalet.


En modell med flera producenter ska fortfarande vara möjlig  förutsatt att villkoren enligt lagstiftningen beaktas. Av en privat tjänsteproducent får man skaffa alla sådana tjänster vars anskaffning inte särskilt förbjuds i lag. Servicesedlar ska kunna användas även i fortsättningen vid produktionen av tjänster. Avsikten är att lagen om servicesedlar i fortsättningen ska revideras separat. 

Ett välfärdsområde kan på basis av ett avtal anskaffa social- och hälsovårdstjänster för en kund av en privat tjänsteproducent, om det behövs för att uppgifterna ska kunna skötas på ett ändamålsenligt sätt.

Välfärdsområdets bolag ska i lagen om ordnande av social- och hälsovård jämställas med privata tjänsteproducenter när tjänster produceras för välfärdsområdet. Ett bolag i offentlig ägo kan inte jämställas med en myndighet. 

De tjänster som anskaffas som köpta tjänster ska till innehållet, omfattningen och kvantiteten vara sådana att välfärdsområdet i alla situationer kan fullgöra sitt organiseringsansvar.
Som köpta tjänster får inte anskaffas tjänster för uppgifter som hör till fullgörandet av organiseringsansvaret, tjänster som inbegriper utövning av offentlig makt (om inte något annat föreskrivs särskilt i någon annan lag), socialt arbete, socialjour, dygnetruntjour inom hälso- och sjukvård eller uppgifter som gäller ordnande av prehospital akutsjukvård. Offentlig makt kan utövas i privata tjänsteproducenters tjänster, om det föreskrivs om detta genom lag (såsom det i barnskyddslagen och specialomsorgslagen föreskrivs om användningen av begränsningsåtgärder). 

Inom välfärdsområdets tjänster kan man använda arbetskraft som skaffas hos en privat tjänsteproducent och inhyrd arbetskraft under förutsättningar som motsvarar anskaffningen av köpta tjänster. Köpt eller inhyrd arbetskraft ska också kunna användas vid dygnetruntjouren inom hälso- och sjukvården som komplement. Mer omfattande användning av köpt eller inhyrd arbetskraft inom dygnetruntjouren ska vara tillåten tillfälligt eller vid problem i tillgången till personal.

Bedömning av socialvårdsklienters servicebehov och beslut om att ge en enskild klient socialservice ska inte få ges i uppgift till en privat tjänsteproducent, till arbetskraft som köpts från en privat tjänsteproducent eller till inhyrd arbetskraft. Inom primärvård som tillhandahålls i form av köpta tjänster och inom specialiserade sjukvårdstjänster som tillhandahålls i samband med den och som inte kräver sjukhus- eller poliklinikförhållanden kan man däremot göra bedömningar av vårdbehovet och fatta vårdbeslut. En läkare eller tandläkare som hör till köpt eller inhyrd arbetskraft ska utöver vad som konstaterats ovan också få göra bedömningar av vårdbehovet och fatta vårdbeslut inom dygnetruntjouren och vid behandling av en patient inom den specialiserade sjukvården.

Alla läkare och tandläkare ska även i fortsättningen få utfärda remisser till specialiserad sjukvård. Beslutet om att ta emot en remitterad patient till den specialiserade sjukvården ska i regel fattas av en läkare eller tandläkare i tjänsteförhållande. En läkare eller tandläkare som har skaffats eller hyrts in som arbetskraft får besluta om en patient ska tas in för specialiserad sjukvård, om det är fråga om brådskande vård eller av något annat vägande skäl som gäller tillgången till vård.


I samkommunerna har man gjort ett gott utvecklingsarbete och till många delar redan framskridit i linje med målen för social- och hälsovårdsreformen. I takt med att social- och hälsovårdsreformen framskrider fattar varje välfärdsområde sina egna beslut om organiseringen och ordnandet och produktionen av tjänster inom ramen för den framtida lagstiftningen. Det arbete som redan utförts i samkommunerna kan utnyttjas när ansvaret för tjänsterna överförs på välfärdsområdena.


Välfärdsområdet ska bereda sig på störningar och undantagsförhållanden genom beredskapsplaner som utarbetas på förhand samt genom andra åtgärder i samarbete med kommunerna inom sitt område och välfärdsområdena inom sitt samarbetsområde. De välfärdsområden som är huvudmän för ett universitetssjukhus och HUS-sammanslutningen ska styra beredskapsplaneringen inom social- och hälsovården inom sitt samarbetsområde i enlighet med riksomfattande enhetliga principer.

Ett välfärdsområde som är huvudman för ett universitetssjukhus och HUS-sammanslutningen ska ha ett beredskapscentrum för social- och hälsovården. Centrumet ska skapa en lägesbild av sitt samarbetsområde och dela den så att en riksomfattande lägesbild kan skapas och användas av välfärdsområdena inom centrumets samarbetsområde.


De avtal om köpta tjänster inom social- och hälsovården som kommunerna och samkommunerna för social- och hälsovården har i kraft vid tidpunkten för överföringen av organiseringsansvaret, överförs till välfärdsområdena. I lagen om införande av reformen föreskrivs om ogiltighet eller uppsägning av vissa avtal om köpta tjänster inom social- och hälsovården som överförs till välfärdsområdet. Utläggningsavtals ogiltighet gäller avtal och villkor där man har avtalat om uppgifter som uttryckligen har lämnats utanför köpta tjänster genom lag. Dessa uppgifter är bl.a. utövning av offentlig makt (om det inte särskilt föreskrivs om detta i lag), socialt arbete och socialjour. Ogiltigheten gäller också avtal och villkor där det har avtalats om fullgörande av organiseringsansvaret på ett sådant sätt att det är uppenbart att det i själva verket inte är välfärdsområdet som ansvarar för ordnandet av tjänsterna. 

Möjligheten till uppsägning gäller avtal där det lagstridigt, men inte uppenbart lagstridigt, avtalats om sådant som hör till organiseringsansvaret och avtal som inte tryggar en tillräcklig egen tjänsteproduktion i välfärdsområdet. Välfärdsområdet ska ha prövningsrätt i fråga om användningen av uppsägningsmöjligheten utifrån sin sammantagna bedömning. Vid uppsägning ska proportionalitetsprincipen och likställighetsprincipen iakttas.

Avtal som är ogiltiga eller sagts upp ska tillämpas under en övergångsperiod på tre år. Dessutom ska välfärdsområdena ha möjlighet att förlänga övergångsperioden med två år i fråga om avtal som ska sägas upp, om tillgången till tjänster i annat fall skulle äventyras. Välfärdsområdet ska förhandla med avtalsparten innan ett beslut om att ett avtal är ogiltigt fattas eller avtalet sägs upp. I fråga om ogiltighet ska välfärdsområdet konstatera och i fråga om uppsägning besluta om avtalets eller avtalsvillkorens ogiltighet eller uppsägning. Ändringssökande sker som förvaltningstvistemål.


Lagen om välfärdsområden kommer att innehålla bestämmelser om organiseringen av välfärdsområdets förvaltning och ekonomi. Den högsta beslutanderätten i välfärdsområdet ska utövas av välfärdsområdesfullmäktige, som ska väljas genom direkta val. Dess centrala uppgift är att besluta bland annat om välfärdsområdets verksamhetsstrategi och ordnandet av tjänster samt om budgeten.

Välfärdsområdets invånare har rösträtt i välfärdsområdesvalet där ledamöterna till välfärdsområdesfullmäktige väljs Minimiantalet ledamöter bestäms utifrån områdets invånarantal. Det första välfärdsområdesvalet ordnas i början av 2022. I fortsättningen ordnas valet sannolikt samtidigt som kommunalvalet.

Andra lagstadgade organ inom välfärdsområdet är välfärdsområdesstyrelsen, revisionsnämnden samt i tvåspråkiga välfärdsområden nationalspråksnämnden. I Lapplands välfärdsområde finns dessutom en samisk språknämnd.


I social- och hälsovårdsreformen föreslås noggrannare bestämmelser än för närvarande om rollen som anordnare för social- och hälsovårdstjänsterna och räddningsväsendet samt om ansvar och skyldigheter. I välfärdsområdets organiseringsansvar ingår att svara för att invånarnas rättigheter tillgodoses och för samordningen av tjänstehelheterna samt i fråga om de tjänster som ordnas och andra åtgärder svara för lika tillgång till tjänsterna och åtgärderna, fastställandet av behovet, mängden och kvaliteten i fråga om dem, det sätt som de produceras på samt styrningen av och tillsynen över produktionen.

Välfärdsområdet kan sköta uppgifterna själv, avtala om att organiseringsansvaret för vissa uppgifter överförs till ett annat välfärdsområde eller koncentrera vissa uppgifter till ett eller flera välfärdsområden. Ett välfärdsområde kan ordna tjänster i ett annat välfärdsområde endast om det samarbetar eller bedriver verksamhet med välfärdsområdet i fråga. 

Välfärdsområdet ska ha tillräcklig kompetens, funktionsförmåga och beredskap för att sköta sin organiseringsuppgift inom social- och hälsovården. Välfärdsområdet ska ha sådan anställd yrkesutbildad personal som verksamheten förutsätter samt administrativ och annan personal, förfoga över ändamålsenliga lokaler och lämplig utrustning samt ha en tillräcklig egen tjänsteproduktion. I störnings- och undantagssituationer ska tjänsterna kunna tryggas med hjälp av välfärdsområdets egen produktion, beredskapsplaner samt samarbete med andra välfärdsområden och tjänsteproducenter. I fråga om välfärdsområdets egen tjänsteproduktion förutsätts det inte att en överkapacitet upprätthålls.

I fråga om räddningsväsendet ska välfärdsområdets servicenivå motsvara de nationella, regionala och lokala behoven och olycksriskerna och andra risker. När servicenivån bestäms ska också verksamheten under undantagsförhållanden och beredskapen för detta beaktas. Räddningsväsendets tjänster ska planeras och tillhandahållas så att de kan skötas så effektivt och ändamålsenligt som möjligt och så att behövliga åtgärder kan vidtas effektivt och utan dröjsmål vid olyckor och tillbud.


Upphandlingslagen tillämpas vid förfarandet för upphandlingen av tjänster, och lagen om ordnande av social- och hälsovård kompletterar den. 

En producent av köpta tjänster ska uppfylla de villkor som anges i lagen om privat hälso- och sjukvård och i lagen om privat socialservice. En privat tjänsteproducent ska ha tillräcklig kompetens i förhållande till innehållet i och omfattningen av de tjänster som välfärdsområdet skaffar, sådan anställd yrkesutbildad personal inom social- och hälsovården som verksamheten förutsätter samt övriga tillräckliga verksamhetsförutsättningar. En privat tjänsteproducent måste vara tillräckligt solvent för att kunna sköta verksamheten och stå för dess kontinuitet samt se till att de lagstadgade skyldigheterna uppfylls. En privat tjänsteproducent ska utse en ansvarig person för verksamheten samt ett tillräckligt antal funktionsspecifika ansvarspersoner med hänsyn till verksamhetens art och omfattning. Brister i klient- eller patientsäkerheten i eventuell tidigare verksamhet som ordnats av en privat tjänsteproducent samt krav som baserar sig på tillgångarna beaktas vad gäller de senaste tre åren. 

En privat tjänsteproducent kan av underleverantörer skaffa social- och hälsovårdstjänster som kompletterar den egna verksamheten eller arbetskraft som kompletterar den egna social- och hälsovårdspersonalen. Tjänster som yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården tillhandahåller eller arbetskraft är exempel på tjänster som kan skaffas som underleverans. Underleveranskedjor är inte tillåtna.

Välfärdsområdet ska övervaka de privata tjänsteproducenterna och deras underleverantörer. De privata tjänsteproducenterna ska också för sin del övervaka sina underleverantörer. 


Frågor och svar om finansieringen, beskattningen och egendomen

Från kommunerna överförs uppgifter och kostnader inom social- och hälsovården och räddningsväsendet, samt avskrivningar och nedskrivningar enligt plan. Av uppgifterna och kostnaderna inom social- och hälsovården blir dock miljö- och hälsoskyddet samt en finansieringsandel av arbetsmarknadsstödet kvar på kommunernas ansvar. 

Av inkomsterna överförs de s.k. social- och hälsovårdsbaserade delarna av statsandelen för basservice (ca 70 procent), 70 procent av de ersättningar för förlorade skatteinkomster som föranleds av ändringar i beskattningsgrunderna, en tredjedel av samfundsskatteandelen samt ca 13,26 procentenheter av kommunalskatten. 

Överföringen av inkomster och kostnader är jämnstor på riksnivå, men överföringarna kan i princip avvika avsevärt från varandra kommunvis. Skillnaderna begränsas genom utjämningsarrangemang i statsandelssystemet.

De slutliga kostnaderna och inkomsterna definieras i enlighet med tvärsnittet året innan reformen träder i kraft. För kostnadernas del utnyttjas dock det kommunspecifika medeltal under de två föregående åren som skalats till nivån för hela landet under det sista året.


Kostnaderna överförs enligt samma principer för alla kommuner. I fråga om kommunalskatteintäkterna överförs tyngdpunkten till statsbeskattningen och statens beskattning kan inte variera regionalt. 

Om kommunalskatten överfördes i motsvarighet till kostnaderna, skulle hela kommunalskatten i vissa kommuner överföras till finansieringen av välfärdsområdena. Att göra olika stora överföringar i kommunerna skulle också leda till betydande ändringar i skattebördan för kommuninvånarna.


Utan begränsning av ändringarna skulle de kommunvisa ändringarna bli mycket stora. Vid en egentlig reform av statsandelssystemet begränsas ändringarna i allmänhet inte permanent, men eftersom det nu främst är fråga om en administrativ reform är det motiverat att begränsa ändringarna till en skälig nivå. En invånarspecifik maximal ändring på +/- 60 euro betyder med hänsyn till kommunalskatteavkastningen ett förändringstryck på högst ca +/- 0,5 procentenheter.

Det är dock inte ändamålsenligt att begränsa ändringen t.ex. till noll, eftersom det för mycket skulle framhålla en ändring enligt tvärsnittet och frysa kommunernas situation till en permanent utjämning. Dessutom är utjämningselementens del av den övriga finansieringen redan relativt stor för vissa kommuner och att öka den ytterligare skulle bl.a. försvåra framtida statsandelsreformer.

Det har också gjorts vissa behövliga justeringar av kriterierna för statsandelar och effekterna av de här ändringarna kan upphävas om ändringar i balansen begränsas till noll. Ett exempel på detta är ändringen i beräkningen av fjärrortstalet så att den beaktar vägnätet istället för att utgå från den s.k. fågelvägen, som den nuvarande beräkningen.


Den kommunala ekonomin är en summa av flera olika faktorer och en helhet som påverkas väsentligt av bl.a. den demografiska utvecklingen och näringslivets utveckling.

Kommunernas kostnadstryck i fråga om social- och hälsovården minskar i och med social- och hälsovårdsreformen, även om sätten att balansera ekonomin å andra sidan blir mer begränsade än nu. 

Situationen kan i fortsättningen vara ännu mer utmanande om kommunens ekonomi sedan tidigare är svag. Det som dock ökar det ekonomiska handlingsutrymmet är att intäkten av en procent kommunalskatt  förblir oförändrad eller till och med ökar en aning i förhållande till en hälften mindre budget.

Den direkta inverkan av social- och hälsovårdsreformen på intern finansiering (netto) i förhållande till tvärsnittet är högst +/- 60 euro per invånare. Denna maximala förändring realiseras dock först i slutet av en övergångsperiod på fem år, när kommunens inkomster och kostnader i själva verket är på en annan nivå än tvärsnittet för det år som (överföring av organiseringsuppdraget) föregår ikraftträdandet av vårdreformen. Antagandet är tills vidare att ansvaret för organiseringen av social- och hälsovården överförs till välfärdsområdena från och med ingången av 2023. Med tvärsnittet avses här läget år 2022.

Intern finansiering, dvs. årsbidraget, visar hur mycket finansiering kommunen har kvar för investeringar, skötsel av lån och placeringar efter utgifterna för de löpande kostnaderna.


Välfärdsområdenas finansiering grundar sig till stor del på statlig finansiering och delvis på kund- och användaravgifter. Nivån på den statliga finansieringen för hela landet och för varje finansår baserar sig på välfärdsområdenas kalkylerade kostnader under det föregående året, vilka årligen höjs med den uppskattade ökningen av servicebehovet och kostnadsnivån. 

Den uppskattade ökningen av behovet av social- och hälsovårdstjänster beaktas på förhand till 80 procent enligt en kalkylerad bedömning på basis av socialutgifterna (socialutgiftsmodellen). Begränsningen tillämpas inte de två första åren av reformen. 

Vid justering av finansieringen beaktas också välfärdsområdenas eventuella nya uppgifter. Dessutom justeras nivån på finansieringen av välfärdsområdena i efterhand så att de kalkylerade kostnaderna inte skiljer sig från de faktiska kostnaderna. För kostnaderna under övergångsperioden utökas bedömningen av servicebehovet med 0.2 procentenheter under åren 2023-2029. 

Den finansiering som betalas till välfärdsområdena har allmän täckning och fördelas mellan välfärdsområdena på basis av kalkylerade kriterier. Den allmänna finansieringen bestäms till stor del genom faktorer som beskriver välfärdsområdenas uppgifter inom social- och hälsovården och räddningsväsendet samt servicebehovet och omgivningsfaktorerna. Dessutom bestäms en del av finansieringen enligt invånarunderlaget och enligt ett kriterium för främjande av välfärd och hälsa. 

Välfärdsområdet har rätt att få tilläggsfinansiering för att trygga social- och hälsovårdstjänsterna och räddningsväsendets tjänster, om nivån på den beviljade finansieringen annars skulle äventyra ordnandet av tjänsterna. 

Välfärdsområdena får inte beskattningsrätt i och med reformen, men regionernas beskattningsrätt utreds. 


De kostnader för social- och hälsovården och räddningsväsendet som överförs från kommunerna utgör grunden för finansieringen av välfärdsområdena.  Välfärdsområdena har inte någon beskattningsrätt i det första skedet. 

Under det år då reformen träder i kraft övergår man direkt till en fullskalig kalkylerad finansieringsmodell, viket innebär att en förändring i behovsfaktorerna omedelbart beaktas fullt ut. Den beräknade ökningen av servicebehovet beaktas under de två första åren till fullt belopp och det beräknade servicebehovet utökas under åren 2023-2029 med 0,2 procentenheter. 

I övergångsskedet jämnas ändringen i de kostnader som överförs från kommunerna och välfärdsområdets kalkylerade finansiering ut genom en övergångsutjämning som beaktar skillnaden mellan de kalkylerade kostnaderna och de faktiska kostnaderna för kommunerna inom välfärdsområdet.

Övergångsutjämningen betalas till ett belopp som minskar stegvis från 2023 till 2029, varvid skillnaden i finansieringsnivån utjämnas maximalt med +200/- 100 euro per invånare. Därefter ska den eventuella återstående skillnaden i finansieringen tills vidare betalas som en permanent övergångsutjämning.

En del av välfärdsområdenas finansiering för januari 2023 betalas på förhand redan i december 2022. Eventuella tillfälliga och bestående ändringskostnader som uppstår inom välfärdsområdena beaktandet av dem i finansieringsbasen ses över i samband med den fortsatta beredningen.


Välfärdsområdenas kalkylerade finansiering baserar sig i regel på invånarnas social- och hälsovårdsbehov, vilket betyder att största delen av finansieringen är behovsbaserad. 

Det viktigaste kriteriet för finansiering av vårdlandskapen är behovskoefficienten för social- och hälsovårdstjänster, som baserar sig på THL:s undersökning. Den utgör grunden för ungefär 80 procent av välfärdsområdenas allmänna finansiering. På så sätt beaktar finansieringen skillnader i landskapens åldersstruktur, sjukfrekvens och socioekonomiska faktorer. Ungefär 14,6 procent av finansieringen beviljas enligt invånarunderlaget. 

Ca 4 procent av finansieringen bestäms enligt faktorer som beskriver välfärdsområdets förhållanden. Dessa är antalet invånare med främmande språk, svenska och samiska som modersmål (de som bor i kommuner inom samernas hembygdsområde) och  

Dessutom finns det ett finansieringskriterium i form av koefficienten för främjande av välbefinnande och hälsa, som omfattar olika indikatorer för främjande av hälsa och välfärd.

På det här sättet beaktar kriterierna för den kalkylerade finansieringen utöver skillnader i servicebehov mellan välfärdsområdena också i så omfattande mån som möjligt skillnaderna i de övriga faktorer som påverkar kostnaderna för social- och hälsovårdstjänsterna. 

Ändringen i finansieringen jämfört med nuläget förklaras till stor del av hur kommunerna nuförtiden har finansierat sina social- och hälsovårdstjänster i förhållande till de beräknade behoven hos välfärdsområdets befolkning. Om de faktiska kostnaderna i kommunerna inom välfärdsområdet underskrider det kalkylerade servicebehovet hos befolkningen, får området mera pengar än i dagsläget. På motsvarande sätt, om de faktiska kostnaderna i kommunerna inom välfärdsområdet överskrider det kalkylerade servicebehovet, får området mindre pengar än i dagsläget.


Avsikten är att ändringarna i beskattningen av förvärvsinkomster genomförs så att de har så liten inverkan som möjligt på beskattningsnivån för de skattskyldiga. 

Ändringar i beskattningen av förvärvsinkomster genomförs inom det nuvarande skattesystemet. Enligt den nuvarande uppskattningen sänks kommunalskattesatserna för samtliga kommuner med 13,26 procentenheter och statsbeskattningen skärps på motsvarande sätt. Statsbeskattningen skärps genom ändring av inkomstskatteskalan samt av flera olika parametrar för avdrag i beskattningen av förvärvsinkomster. Samtidigt slås skattebaserna för stats- och kommunalbeskattningen samman. Det innebär att de avdrag som görs från inkomsterna i fortsättningen beviljas på samma grunder och till samma belopp både vid statsbeskattningen och vid kommunalbeskattningen.

Alla ändringar i beskattningen av förvärvsinkomster formar en helhet med målet att reformen ska vara så neutral som möjligt med tanke på både de totala skatteintäkterna och de skattskyldiga. Beskattningen måste enligt den nuvarande uppskattningen lindras med ca 195 miljoner euro för att beskattningen inte ska skärpas när reformen träder i kraft. 


Välfärdsområdena ska ha i sin besittning den egendom som behövs för att fullgöra organiseringsansvaret, så att det är möjligt att ordna service då uppgifterna överförs från kommunerna välfärdsområdena. 

Samkommunerna för sjukvårdsdistrikten och specialomsorgsdistrikten överförs med sina tillgångar och skulder direkt till välfärdsområdena med stöd av lag. Detta gäller även sjukvårdsdistrikt med regionala primärvårdsuppgifter. 

Den lösa egendom som används av social- och hälsovårdsväsendet och räddningsväsendet i de kommuner och andra samkommuner som sköter social- och hälsovården och det lokala räddningsväsendet, avtal samt semesterlöneskuld för den personal som flyttar överförs till välfärdsområdena. 

De lokaler och utrymmen som används inom social- och hälsovården och räddningsväsendet förblir i kommunernas ägo. Välfärdsområdena hyr lokalerna under en övergångsperiod på minst tre år. Välfärdsområdet får rätt att förlänga avtalets giltighet med ett år. Hyran under övergångstiden bestäms skilt genom en förordning. 


Varken kommunerna eller samkommunerna får ersättning för egendomsöverföringarna. Bortfallet av samkommunsandelar, lösöre och semesterlöneskuld i kommunens balansräkning täcks i bokföringen genom en ändring av kommunens grundkapital på ett sådant sätt att det inte inverkar på kommunernas resultat.  

Kommunen ska ha rätt till ersättning för direkta kostnader för sådana egendomsarrangemang som kommunen inte genom sina egna åtgärder har kunnat påverka uppkomsten av och som leder till att kommunens ekonomiska självstyrelse äventyras. Sådana arrangemang kan uppstå till exempel i fråga om de lokaler i kommunens ägo som inte behövs efter övergångsperioden. Ersättning kan beviljas efter ansökan. Situationen bedöms utifrån det kalkylerade behovet att höja den kommunala skattesatsen.


Frågor och svar om utvecklandet av social- och hälsovårdstjänsterna

I regeringen Marins reform av social- och hälsovården ska tjänster på basnivå stärkas och mer vikt föras över på förebyggande arbete. På så sätt svarar tjänsterna mot människornas behov och kan problemen åtgärdas i tid.

Basservicen utvecklas genom programmet Framtidens social- och hälsocentral. Utvecklingsarbetet sker huvudsakligen i regionala projekt som finansieras med statsunderstöd.

Syftet med programmet är att reformera verksamhetssätten inom social- och hälsovården och utveckla helheter av tjänster som utgår från människornas behov. Samarbetet mellan yrkesgrupperna inom social- och hälsovården stärks, för att kundens situation ska kunna bedömas som en helhet.


Vid framtidens social- och hälsocentral ska man redan vid den första kontakten få den hjälp man behöver. Där erbjuds tjänster av olika yrkesgrupper inom social- och hälsovården och konsultationer av specialister samt utnyttjas möjligheterna med digitala tjänster. Tyngdpunkten förs över på tjänster på basnivå och förebyggande verksamhet, så att behovet av specialiserad sjukvård och krävande specialiserade tjänster minskar.

Vid framtidens social- och hälsocentral arbetar yrkesutbildade personer inom socialt arbete, socialvård, medicin, odontologi och vård samt specialarbetare inom olika branscher, såsom psykologer, ergoterapeuter, fysioterapeuter, näringsterapeuter och talterapeuter. Vid framtidens social- och hälsocentral har socialvården och hälso- och sjukvården ett starkt partnerskap. Dessutom behövs samarbete och integration också med social- och hälsovårdstjänsterna på specialnivå samt med andra myndigheter och förvaltningsområden, såsom FPA, bildningsväsendet, räddningsväsendet och arbets- och näringsförvaltningen.

I de tjänster som tillhandahålls vid social- och hälsocentralerna ingår enligt befolkningens behov åtminstone primärvårdstjänster, mun- och tandvård, socialt arbete och övrig socialvård, tjänster som tillhandahålls i hemmet och elektroniska tjänster, mentalvårds- och missbrukartjänster på basnivå, tjänster inom öppenvårdsrehabilitering, förebyggande av folksjukdomar samt rådgivningsbyråtjänster och andra förebyggande och uppsökande tjänster.

Framtidens social- och hälsocentral avser inte en gemensam byggnad, utan i varje landskap planeras dess tjänster och lokaler på ett sådant sätt att de motsvarar människornas behov.


I social- och hälsovårdsreformen ska tjänsterna på basnivå stärkas och mer vikt föras över på förebyggande arbete. Målet är att säkerställa att tjänsterna motsvarar människornas behov och att problemen kan åtgärdas i tid.

Basservicen utvecklas genom programmet Framtidens social- och hälsocentral. Syftet med programmet är att utveckla heltäckande social- och hälsocentraler i Finland för att människorna ska få den hjälp de behöver på ett ställe.

Programmet har fem huvudmål:

  • Tillgång – tillgången till tjänster på lika grunder och i rätt tid förbättras
  • Förebyggande – tyngdpunkten förskjuts från tunga tjänster till förutseende och förebyggande arbete
  • Kvalitet – tjänsternas kvalitet och effekt utvecklas
  • Samordning – samordningen av social- och hälsovårdstjänsterna och kontaktytorna till andra tjänster säkerställs
  • Kostnader – kostnadsökningen stävjas när de andra målen uppfylls.

Genom att stärka tjänster på basnivå kan man åtgärda problem innan de blir större.

Tjänsterna är inte alltid samordnade, vilket gör att kundens situation och servicebehov inte ses som en helhet.

Kostnaderna för tidigt stöd och förebyggande socialtjänster utgör en bråkdel av utgifterna för korrigerande tjänster.

I nuläget kan en del människor vara tvungna att köa till icke-brådskande vård så länge som flera veckor. Kostnaderna för den specialiserade sjukvården ökar, när det inte finns möjlighet att åtgärda problemen i tid.

Människorna är i en ojämlik ställning när det gäller tillgången till social- och hälsovårdstjänster på olika håll i landet.


I programmet Framtidens social- och hälsocentral utvecklas social- och hälsovårdstjänsterna på basnivå. Det viktigaste målet med programmet är att samordna tjänsterna så att de motsvarar människornas behov.

Syftet med programmet är att utveckla heltäckande social- och hälsocentraler i Finland för att människorna redan vid den första kontakten ska få den hjälp de behöver. Socialvårdstjänsterna integreras starkare i framtidens social- och hälsocentral. Tyngdpunkten flyttas till tjänsterna på basnivå och till förebyggande verksamhet, så att behovet av specialiserad sjukvård och krävande specialiserade tjänster minskar. Människorna får stöd av experter inom olika branscher.

Tillgången till tjänster förbättras när vårdgarantin för icke-brådskande vård stramas åt, samarbetet mellan yrkesgrupperna inom social- och hälsovården förbättras, verksamhetssätten reformeras och mottagningen är öppen också kvällstid och under veckoslut.

Vid social- och hälsocentralen utvecklas och införs nya digitala metoder som förbättrar tillgången till hjälp och dess tillgänglighet. 

Nya digitala metoder kan utnyttjas av de kunder och patienter som kan betjäna sig själva på egen hand. Då frigörs den yrkesutbildade personalens tid till att vårda dem som behöver personlig handledning ansikte mot ansikte.


I praktiken genomförs programmet Framtidens social- och hälsocentral genom regionala utvecklingsprojekt på olika håll i Finland.

Institutet för hälsa och välfärd stöder och samordnar genomförandet av de regionala projekten.
Social- och hälsovårdsministeriet finansierar och fastställer riktlinjerna för programarbetet.
Genomförandet av programmet stöds också genom lagstiftningsreformer.


Vårdgarantin innebär att patienten får en tid hos en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården inom sju dagar från bedömningen av vårdbehovet. Vårdgarantin på sju dagar gäller icke-brådskande vård. I brådskande situationer ska patienten åka direkt till en jourmottagning.


Tillgången till icke-brådskande vård förbättras till exempel genom följande åtgärder:

  • olika yrkesgruppers kompetens utnyttjas bättre och arbetet utförs i större grad av multiprofessionella team
  • social- och hälsocentralerna för samman den sociala sektorns och hälso- och sjukvårdens experter, vilket stöder kunden
  • fungerande arbetsfördelning mellan olika yrkesgrupper
  • läkarna får koncentrera sig på kunder som kräver medicinsk kompetens
  • mer distansmottagning och mottagning på kvällar och veckoslut
  • digitaliseringen utnyttjas effektivare: exempelvis elektronisk bedömning av vårdbehov och tidsbokning, hälsoenkäter och självbedömningar som fylls i av patienten, uppföljning av medicinering, smidiga sätt att ta kontakt
  • konsultation av specialister kompletterar på basnivån
  • skapa nya reservplaner för frånvaro och för situationer där efterfrågan tillfälligt ökar
  • minska på onödigt arbete
  • utveckling av verksamhetsmodeller för fri tillgång till vård, till exempel försök med ett tidsbokningssystem som är öppet för alla användare.

Genomförandet av programmet för utveckling av barn- och familjetjänster (LAPE) fortsätter 2020–2022 i enlighet med riktlinjerna i regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering. Med hjälp av programmet vill man stärka i synnerhet följande saker:

  • Familjecenter och tidigt stöd i vardagen för barn, unga och familjer
  • Mentalvårds- och missbrukartjänster med låg tröskel för barn och unga
  • Branschöverskridande arbete inom barnskyddet

Utvecklingsåtgärder som stöder dessa två första helheter genomförs som en del av programmet Framtidens social- och hälsocentral.