Frågor och svar

Här har vi samlat svar på vanliga frågor som gäller reformen. På denna sida hittar du frågor och svar om social- och hälsovårdsreformen som helhet, om framtidens social- och hälsocentral samt om strukturreformen.

Frågor som gäller utlysningar av statsunderstöd för regionala projekt samt genomförandet av dem, hittar du på Beredning-sidan.

Frågor och svar om social- och hälsovårdsreformen

Under regeringsperioden för statsminister Sanna Marins regering består social- och hälsovårdsreformen av både en innehållsmässig reform av social- och hälsovården och en strukturell reform. Strukturreformen bereds och tjänsterna utvecklas i regionerna, och det är möjligt att få statligt ekonomiskt stöd för detta utvecklingsarbete.

I samband med social- och hälsovårdsreformen överförs också ordnandet av räddningsväsendet från kommunerna till välfärdsområdena.

Syftet med social- och hälsovårdsreformen är att trygga likvärdiga och högklassiga social- och hälsovårdstjänster för alla finländare, förbättra tillgången till tjänster och deras tillgänglighet, minska skillnaderna i välfärd och hälsa, trygga tillgången till yrkeskunnig arbetskraft inom social- och hälsovården, reagera på de utmaningar som befolkningens åldrande och den sjunkande nativiteten medför samt att stävja kostnadsökningen.

Uppdaterad 30.11.2020 kl. 10.29

I nuläget är det närmare 200 kommuner och samkommuner som har ansvaret för att ordna social- och hälsovården, och 22 räddningsverk ansvarar för ordnandet av räddningsväsendet. 

Resurserna och kompetensen hos aktörer av olika storlek varierar avsevärt i fråga om ordnandet av tjänster. Invånarnas jämlikhet i fråga om tillgången till tjänster förverkligas inte. Det finns fortfarande stora skillnader i välfärd och hälsa mellan olika befolkningsgrupper och regioner. I framtiden kommer den ogynnsamma åldersstrukturen att öka behovet av tjänster och kostnaderna för dem.

Det behövs starkare anordnare av social- och hälsovården och räddningsväsendet så att invånarnas rätt att få tjänster tillgodoses på lika villkor.

Därför överförs ansvaret för att ordna och producera tjänsterna till 21 välfärdsområden och Helsingfors stad. Dessutom ansvarar HUS-sammanslutningen för ordnandet av lagstadgade uppgifter i anslutning till den specialiserade sjukvården som det avtalas om i organiseringsavtalet för HUS.  I fortsättningen ansvarar välfärdsområdena för tillgången till tjänsterna och deras tillgänglighet.

Uppdaterad 6.7.2021 kl. 11.10

I social- och hälsovårdsreformen ligger fokus på utvecklandet av offentliga tjänster. Offentliga social- och hälsovårdstjänster är tjänster som staten och kommunerna finansierar med skattemedel. Dessa är bland annat

  • tjänster inom socialvården, såsom socialhandledning och social rehabilitering
  • tjänster inom den öppna hälso- och sjukvården (innebär i allmänhet mottagningstjänster vid hälsovårdscentraler och bland annat förebyggande rådgivningsbyråtjänster)
  • sjukhustjänster
  • mun- och tandvård
  • mentalvårds- och missbrukartjänster
  • barnskydd
  • funktionshinderservice
  • boendeservice för äldre
  • hemvård
Uppdaterad 30.11.2020 kl. 10.33

I samband med social- och hälsovårdsreformen stiftas lagar som är centrala med tanke på inrättandet av den nya förvaltningsnivån, välfärdsområdena, och deras verksamhet. Dessa är lagen om välfärdsområden, lagen om ordnande av social- och hälsovård, lagen om ordnande av räddningsväsendet, lagen om ordnande av social- och hälsovården och räddningsväsendet i Nyland och en gemensam lag om införande av dessa, lagen om välfärdsområdenas finansiering samt lagstiftningen om kommunernas statsandelar, skattelagstiftningen, lagstiftningen om välfärdsområdenas personal samt vissa lagar som gäller den allmänna förvaltningen. Lagstiftningen ändras så att den stöder social- och hälsovårdstjänsternas nya struktur. 

Också många substanslagar preciseras i takt med att social- och hälsovårdsreformen framskrider.

Uppdaterad 6.7.2021 kl. 11.09

Riksdagen godkände regeringens proposition om inrättande av välfärdsområden och om en reform av ordnandet av social- och hälsovården och räddningsväsendet den 23 juni 2021. Republikens president stadfäste lagarna den 29 juni 2021.

Ikraftträdandet av de lagar som hänför sig till propositionen sker stegvis så att en del träder i kraft i början av juli 2021 och en del träder i kraft den 1 mars 2022 när de nya välfärdsområdesfullmäktige inleder sin verksamhet. De sista lagarna träder i kraft den 1 januari 2023. Lagen om införande av reformen träder i kraft den 1 juli 2021. Dessutom tillämpas lagen om välfärdsområden delvis omedelbart på välfärdsområdenas verksamhet.

Social- och hälsovårdsreformen orsakar omfattande tekniska ändringsbehov i lagstiftningen, arbetet med beredningen av ändringarna har inletts.

Uppdaterad 6.7.2021 kl. 11.09

Den regionala jämlikheten förverkligas på ett bättre sätt när tjänsterna ordnas av självstyrande områden som är större än kommuner, dvs. välfärdsområden. Finansieringen av välfärdsområdena består i början av reformen huvudsakligen av statlig finansiering. Vid fastställandet av finansieringen beaktas regionala särdrag, såsom folkmängd och åldersstruktur.

Varje välfärdsområde planerar verksamhetsmodeller samt närserviceställen, elektroniska tjänster och tjänster som eventuellt centraliseras inom välfärdsområdet för att motsvara befolkningens behov, så att tillgången till tjänsterna på basnivån och deras tillgänglighet säkerställs.

Uppdaterad 30.11.2020 kl. 10.36

Kundavgifterna bestäms genom lagar och förordningar. Genom lagstiftningen fastställs bland annat maximibeloppet för avgifterna. 

Välfärdsområdena har rätt att ta ut kundavgifter i enlighet med gällande lagstiftning. Avgifterna ska vara enhetliga inom hela det område som välfärdsområdet omfattar.

Social- och hälsovårdsministeriet bereder en reform av klientavgiftslagen. I och med reformen utvidgas avgiftsfriheten och avgifterna görs skäligare genom att bl.a. avgiftsfria besök på sjukskötarmottagningar införs i primärvården.

Uppdaterad 30.11.2020 kl. 12.22

Ett av målen med social- och hälsovårdsreformen är att öka social- och hälsovårdens attraktionskraft. Metoderna är bland annat att utveckla arbetets innehåll och öka det multiprofessionella samarbetet mellan olika yrkesgrupper inom social- och hälsovården. Dessutom integreras forskningsverksamhet i social- och hälsocentralernas löpande arbete.

Social- och hälsovårdens och i synnerhet vårdarbetets attraktionskraft ökas genom att möjligheterna till utveckling och avancemang i arbetet förbättras. Möjligheterna att påverka det egna arbetet ökas t.ex. genom att uppmuntra till arbete i självstyrande arbetsteam. Dessutom tar man i bruk nya verktyg och system som minskar mängden rutinarbete och därmed gör arbetet mer givande.

Uppdaterad 30.11.2020 kl. 10.41

Den personal som är anställd inom kommunernas och samkommunernas social- och hälsovård eller räddningsväsendet övergår till anställning hos välfärdsområdena i enlighet med principerna för överlåtelse av rörelse från och med den 1 januari 2023. 

Dessutom kommer kuratorerna och psykologerna inom elev- och studerandevården att övergå från kommunernas undervisningsväsende till välfärdsområdet. 

Arbetsgivaren ändras inte för anställda hos den nuvarande samkommunen HNS, som blir en HUS-sammanslutning, och för den personal vid Helsingfors stad som sköter välfärdsområdets uppgifter.

De personer som arbetar inom stödtjänster för social- och hälsovården inom en kommun eller samkommun övergår dessutom till anställning hos välfärdsområdena om minst hälften av deras arbetsuppgifter består av stöduppgifter för den kommunala social- eller hälsovården. Som stödtjänster betraktas alla uppgifter som stöder verksamheten inom social- och hälsovården eller räddningsväsendet, såsom centraliserad matförsörjning, städning, ekonomi- och personalförvaltningstjänster, it-tjänster samt medicinska laboratoriers tjänster och tjänster inom bilddiagnostik.

Uppskattningsvis kommer cirka 173 000 anställda att överföras från kommuner och samkommuner till välfärdsområdena, och största delen är social- och hälsovårdsanställda.


I den inledande fasen av reformen får välfärdsområdena den finansiering som behövs för ordnandet av social- och hälsovården av staten. Dessutom kan välfärdsområdena ta ut kundavgifter och andra användaravgifter enligt gällande lagstiftning.

Beskattningsrätten utreds i ett parlamentariskt förfarande när beredningen av social- och hälsovårdsreformen framskrider. Regeringen förbinder sig att se till att lagstiftningen som gäller beskattning och finansiering blir färdig under regeringsperioden och träder i kraft senast 2026. Frågan granskas vid ramförhandlingarna 2022.

Skillnaderna mellan välfärdsområdena i fråga om servicebehov och organiseringsförhållanden beaktas i den statliga finansieringen. Finansieringen ska på det sätt som grundlagen förutsätter trygga ordnandet av tillräckliga social- och hälsovårdstjänster.


Digitaliseringen beaktas inom alla delområden av social- och hälsovårdsreformen. Med hjälp av digitaliseringen möjliggörs kunskapsbaserad ledning, en ändamålsenlig organisering av tjänsterna och ett fungerande informationsutbyte. 

Effektiva och jämlika social- och hälsovårdstjänster förutsätter ett kunskapsbaserat beslutsfattande.

I samband med social- och hälsovårdsreformen utförs ett genomförandeprogram för ledning, styrning och tillsyn av social- och hälsovården baserad på kunskap om social- och hälsovården (Toivo-programmet). Toivo-programmet är uppdelat i två projekt: Virta-projektet, vars syfte är utveckla den kunskapsbaserade ledningen i landskapen samt Valtava-projektet, vars syfte är att reformera produktionen av nationell kunskap.


I lagen om välfärdsområden föreskrivs om invånarnas rätt att delta i och påverka välfärdsområdets verksamhet. Utöver rösträtt har invånarna i välfärdsområdet rätt att rösta vid folkomröstningar i välfärdsområdet. Invånarna och de som använder tjänsterna har dessutom rätt till delaktighet och inflytande i välfärdsområdets verksamhet bland annat genom att väcka initiativ.

Välfärdsområdesfullmäktige har till uppgift att svara för att invånarna har tillgång till mångsidiga möjligheter att delta. Möjligheterna till deltagande och inflytande kan främjas t.ex. genom att ordna diskussionsmöten, invånarråd samt genom att ta med invånarna i planeringen och utvecklingen av tjänster. Välfärdsområdesstyrelsen ska dessutom tillsätta påverkansorgan i välfärdsområdet för att trygga olika befolkningsgruppers möjligheter att påverka. Välfärdsområdet ska också säkerställa att invånarna, tjänsteanvändarna, organisationerna och övriga sammanslutningar får tillräckligt med information om dess verksamhet.

I ett välfärdsområde ska det utöver välfärdsområdesfullmäktige finnas en välfärdsområdesstyrelse, en revisionsnämnd samt i ett tvåspråkigt välfärdsområde en nationalspråksnämnd och i Lapplands välfärdsområde en samisk språknämnd. Välfärdsområdet får självt besluta om övriga organ.


Det gällande valfrihetssystemet ändras inte i samband med reformen. Enligt den gällande hälso- och sjukvårdslagen har invånarna möjlighet att välja vid vilken offentlig primärvårdsenhet de får sina tjänster. De kan också i enlighet med de förutsättningar som anges i lagen välja vid vilken enhet inom den specialiserade sjukvården de söker vård. Om en offentlig anordnare tillhandahåller servicesedlar till en privat tjänsteproducent kan invånarna välja bland de privata tjänsteproducenter som står till buds.


Tvåspråkiga välfärdsområden har en nationalspråksnämnd. Till medlemmar i nämnden väljs personer som hör till den språkliga minoriteten i välfärdsområdet. I ett välfärdsområde i vilket det ingår en kommun som hör till samernas hembygdsområde finns en samisk språknämnd. Till medlemmar i nämnden väljs samiskspråkiga personer. Sametinget och skoltarnas byastämma har rätt att utse sammanlagt minst 40 procent av medlemmarna. Skoltarnas byastämma har en företrädare. Nationalspråksnämndens och samiska språknämndens ordförande har rätt att närvara och yttra sig vid välfärdsområdesstyrelsens möten.

Genom bestämmelserna om det språk som social- och hälsovårdstjänster ska ordnas på bevaras nuläget: Social- och hälsovård ska i tvåspråkiga välfärdsområden ordnas på både finska och svenska så att kunderna blir betjänade på det språk de väljer, antingen finska eller svenska. I ett enspråkigt välfärdsområde ordnas social- och hälsovården på välfärdsområdets språk.

Kunden har rätt att använda samiska i de social- och hälsovårdstjänster som produceras i kommuner som hör till samernas hembygdsområde samt inom Lapplands välfärdsområdes område i sådana social- och hälsovårdstjänster som endast produceras vid verksamhetsenheter som finns utanför kommunerna i hembygdsområdet. Dessutom har kunden rätt att använda samiska inom Lapplands välfärdsområdes område när det gäller social- och hälsovårdstjänster producerade av verksamhetsenheter som finns utanför kommunerna i hembygdsområdet, om Lapplands välfärdsområde har hänvisat invånarna i kommunerna i hembygdsområdet att använda tjänsterna med anledning av tillgängligheten till tjänster.

Om social- eller hälsovårdspersonalen inte behärskar det teckenspråk eller ett annat språk som kunden använder eller om kunden på grund av funktionsnedsättning eller av någon annan orsak inte kan göra sig förstådd, ska man vid tillhandahållandet av tjänster i den mån det är möjligt ordna tolkning och anlita tolk. När social- och hälsovård ordnas ska välfärdsområdet dessutom se till att nordiska medborgare kan använda sitt eget språk, antingen finska, isländska, norska, svenska eller danska, på det sätt som avses i artikel 5 i nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster (FördrS 69/1996).

Tvåspråkiga välfärdsområden ska komma överens om ömsesidigt samarbete och arbetsfördelning vid tillhandahållandet av social- och hälsovårdstjänster på svenska när de villkor som anges i lagen uppfylls. För samordningen av utarbetandet av samarbetsavtalet för tvåspråkiga välfärdsområden svarar Egentliga Finlands välfärdsområde. Västra Nylands välfärdsområde ska stödja utvecklandet av social- och hälsovårdstjänster på svenska i hela landet. Lapplands välfärdsområde har till uppgift att stödja utvecklandet av social- och hälsovårdstjänster på samiska i hela landet.


Helsingfors har organiseringsansvaret som stad och är inte en del av välfärdsområdet. I fråga om social- och hälsovården och räddningsverksamheten tillämpas dock samma bestämmelser som i välfärdsområdena och den får finansiering för dessa uppgifter enligt samma kriterier som gäller för välfärdsområdena.

Eftersom Helsingfors stad inte är ett välfärdsområde ordnas där inte t.ex. välfärdsområde-sval.  Helsingfors stads fullmäktige utövar den högsta beslutanderätten också i fråga om dessa uppgifter. Vissa undantag i fråga om skötseln av uppgifterna föreskrivs dock genom lag. Staden ska bland annat i bokföringen särredovisa kostnaderna för social- och hälsovården och räddnings-väsendet och kostnaderna för kommunens övriga verksamhet.


I Nyland möjliggör befolkningsunderlaget och resurserna för kompetensen en annan lösning. På andra håll i landet är samma modell inte möjlig, eftersom det inte finns ett tillräckligt befolk-ningsunderlag eller resurser för ordnandet av tjänsterna. På andra håll i landet förutsätter tryggan-det av tjänsterna att regionens centralkommun deltar med sina resurser. Särlösningen möjliggör att verkställigheten sker mer kontrollerat och gradvis, men det tillräckliga befolkningsunderlaget tryggar tillräckliga resurser för ordnandet av tjänsterna. I Nyland följer den grundläggande lös-ningen samma modell som i övriga Finland, dvs. organiseringsansvaret blir större än en kommun (exkl. Helsingfors).  Särlösningen grundar sig i fråga om områdesindelningen också på områdenas egna förslag om att området ska delas in i flera organiseringsansvariga.

Tryggar lösningen för Nyland HUS verksamhet som universitetssjukhus och de riksomfattande uppgifter som koncentrerats till HUS?

I Nylandslagen, som gäller särlösningen för Nyland, föreskrivs om HUS-sammanslutningens lagstadgade uppgifter och i dessa har det beaktats att de tryggar såväl universitetssjukhusets verk-samhet som skötseln av uppgifter som är centraliserade på riksnivå och regional nivå eller som kräver en sammanställning.

Tryggar särlösningen för Nyland uppkomsten av servicekedjor och tjänstehelheter?
Befolkningsunderlaget och resurserna i Nylands välfärdsområden möjliggör redan i sig att uppgif-terna inom den specialiserade sjukvården integreras i deras egna servicekedjor och tjänstehelheter.

Uppkomsten av servicekedjor och tjänstehelheter säkerställs också genom bestämmelserna i Ny-landslagen. I organiseringsavtalet för HUS föreskrivs att Nylands välfärdsområden, Helsingfors och HUS-sammanslutningen i avtalet ska definiera servicekedjorna och tjänstehelheterna. HUS primärvårdsenhet stöder också uppkomsten av servicekedjor och tjänstehelheter.


Syftet med samarbetsområdet är att trygga tillgången till tjänster och avtala om arbetsfördelningen i uppgifter där det behövs regionalt samarbete för att säkerställa kompetensen eller för verksam-hetens kostnadseffektivitet.


Välfärdsområdena åläggs också att trygga närtjänsterna. Behovet av närtjänster betonas i synnerhet inom primärvårds- och socialvårdstjänsterna. Syftet med reformen är inte att centralisera tjänsterna utan att trygga tillgången till tjänster på lika villkor i hela landet.


Kommunerna har fortsättningsvis i uppgift att främja befolkningens välfärd och hälsa. Kommuner-na förbjuds inte att producera social- och hälsovårdstjänster, men när de producerar dessa tjänster ska de i regel bolagisera verksamheten. Välfärdsområdena och kommunerna ska samverka sinse-mellan för att trygga verksamheten i kontaktytan. 


Genom välfärdsområdets egen produktion säkerställs att området i alla situationer kan trygga till-gången till tjänster. Den egna tjänsteproduktionen tryggar också organiseringskompetensen. Orga-niseringskompetensen är viktig med tanke på beslutsfattandet, styrningen, tillsynen och en tillräck-lig köpkompetens i fråga om tjänsterna.


Ett avtal om köpta tjänster eller dess enskilda villkor och de hyresavtal och avtal om nyttjanderätt som hänför sig till avtalet kan ogiltigförklaras, om det har avtalats om skötseln av sådana uppgifter som inte kan vara köpta tjänster som det föreskrivs uttryckligen i lagen om. Sådana är t.ex. socialjour eller jour dygnet runt.

Också sådana avtal är ogiltiga, som innehåller överenskommelser om uppgifter som hör till välfärdsområdets organiseringsansvar och det är uppenbart att det i själva verket inte är välfärdsområdet som ansvarar för att ordna tjänsterna.

Avtal som hotas av uppsägning är sådana avtal där välfärdsområdet inte på annat sätt har möjlighet att ansvara för de uppgifter som ingår i organiseringsansvaret. Sådana är t.ex. avtal som inte möjliggör att jämlikheten i fråga om tjänsterna kan genomföras inom hela området eller när en tillräcklig egen tjänsteproduktion inte blir kvar inom välfärdsområdet.


Med inhyrd arbetskraft och anskaffning av arbetskraft avses sådana köpta tjänster där den inhyrda personen är underställd arbetsledningen inom välfärdsområdet. På köp av inhyrd arbetskraft och arbetskraft tillämpas i regel samma bestämmelser som på andra köpta tjänster.  Denna typ av ar-betskraft kan dock användas som komplement till den egna arbetskraften i jour dygnet runt.


Underleverans är möjlig endast en gång och även då endast som ett komplement till den egna verksamheten för producenten av köpta tjänster.  Detta ska man komma överens om i avtalet om köpta tjänster.  Underleveranskedjor är inte möjliga.


Propositionen möjliggör en modell med flera producenter i andra uppgifter än sådana som uttryck-ligen avgränsats i lagen. Dessa är bland annat  socialt arbete, socialjour och jour dygnet runt samt uppgifter i anslutning till utövning av offentlig makt.


Köp av rådgivningsbyråtjänster har inte förbjudits i lag och bl.a. tjänster som tillhandahålls på basis av en bedömning av servicebehov, såsom talterapi eller ergoterapi, kan skaffas också av privata tjänsteproducenter.

I motiveringen till propositionen har det fästs uppmärksamhet vid att rådgivningsbyråtjänsterna har ett nära samband med de myndighetsuppgifter och vårdkedjor inom välfärdsområdet, som man ska sörja för när tjänsterna läggs ut på entreprenad. På basis av detta är det motiverat att bevara den som en egen verksamhet. Verkningsfullheten i fråga om fosterdiagnostiken, som bedrivs vid rådgivningsbyrån, förutsätter att de regionala vårdkedjorna och det multidisciplinära samarbetet fungerar smidigt i tjänsterna inom välfärdsområdet och i samarbetet med kommunerna i området. Till rådgivningens viktigaste samarbetspartner hör bl.a. småbarnspedagogiken, hemtjänsten, familjerådgivningsbyråerna, olika terapi- och psykologtjänster, barnskyddet, den specialiserade sjukvården och missbrukar- och mentalvårdstjänsterna.


Ja. Välfärdsområdena har möjlighet att använda servicesedlar på samma sätt som kommuner och samkommuner gjort tidigare.