Innehållspublicerare

Från kommunerna överförs uppgifter och kostnader inom social- och hälsovården och räddningsväsendet, samt avskrivningar och nedskrivningar enligt plan. Av uppgifterna och kostnaderna inom social- och hälsovården blir dock miljö- och hälsoskyddet samt en finansieringsandel av arbetsmarknadsstödet kvar på kommunernas ansvar. 

Av inkomsterna överförs de s.k. social- och hälsovårdsbaserade delarna av statsandelen för basservice (ca 70 procent), 70 procent av de ersättningar för förlorade skatteinkomster som föranleds av ändringar i beskattningsgrunderna, en tredjedel av samfundsskatteandelen samt ca 13,26 procentenheter av kommunalskatten. 

Överföringen av inkomster och kostnader är jämnstor på riksnivå, men överföringarna kan i princip avvika avsevärt från varandra kommunvis. Skillnaderna begränsas genom utjämningsarrangemang i statsandelssystemet.

De slutliga kostnaderna och inkomsterna definieras i enlighet med tvärsnittet året innan reformen träder i kraft. För kostnadernas del utnyttjas dock det kommunspecifika medeltal under de två föregående åren som skalats till nivån för hela landet under det sista året.


Kostnaderna överförs enligt samma principer för alla kommuner. I fråga om kommunalskatteintäkterna överförs tyngdpunkten till statsbeskattningen och statens beskattning kan inte variera regionalt. 

Om kommunalskatten överfördes i motsvarighet till kostnaderna, skulle hela kommunalskatten i vissa kommuner överföras till finansieringen av välfärdsområdena. Att göra olika stora överföringar i kommunerna skulle också leda till betydande ändringar i skattebördan för kommuninvånarna.


Utan begränsning av ändringarna skulle de kommunvisa ändringarna bli mycket stora. Vid en egentlig reform av statsandelssystemet begränsas ändringarna i allmänhet inte permanent, men eftersom det nu främst är fråga om en administrativ reform är det motiverat att begränsa ändringarna till en skälig nivå. En invånarspecifik maximal ändring på +/- 60 euro betyder med hänsyn till kommunalskatteavkastningen ett förändringstryck på högst ca +/- 0,5 procentenheter.

Det är dock inte ändamålsenligt att begränsa ändringen t.ex. till noll, eftersom det för mycket skulle framhålla en ändring enligt tvärsnittet och frysa kommunernas situation till en permanent utjämning. Dessutom är utjämningselementens del av den övriga finansieringen redan relativt stor för vissa kommuner och att öka den ytterligare skulle bl.a. försvåra framtida statsandelsreformer.

Det har också gjorts vissa behövliga justeringar av kriterierna för statsandelar och effekterna av de här ändringarna kan upphävas om ändringar i balansen begränsas till noll. Ett exempel på detta är ändringen i beräkningen av fjärrortstalet så att den beaktar vägnätet istället för att utgå från den s.k. fågelvägen, som den nuvarande beräkningen.


Den kommunala ekonomin är en summa av flera olika faktorer och en helhet som påverkas väsentligt av bl.a. den demografiska utvecklingen och näringslivets utveckling.

Kommunernas kostnadstryck i fråga om social- och hälsovården minskar i och med social- och hälsovårdsreformen, även om sätten att balansera ekonomin å andra sidan blir mer begränsade än nu. 

Situationen kan i fortsättningen vara ännu mer utmanande om kommunens ekonomi sedan tidigare är svag. Det som dock ökar det ekonomiska handlingsutrymmet är att intäkten av en procent kommunalskatt  förblir oförändrad eller till och med ökar en aning i förhållande till en hälften mindre budget.

Den direkta inverkan av social- och hälsovårdsreformen på intern finansiering (netto) i förhållande till tvärsnittet är högst +/- 60 euro per invånare. Denna maximala förändring realiseras dock först i slutet av en övergångsperiod på fem år, när kommunens inkomster och kostnader i själva verket är på en annan nivå än tvärsnittet för det år som (överföring av organiseringsuppdraget) föregår ikraftträdandet av vårdreformen. Antagandet är tills vidare att ansvaret för organiseringen av social- och hälsovården överförs till välfärdsområdena från och med ingången av 2023. Med tvärsnittet avses här läget år 2022.

Intern finansiering, dvs. årsbidraget, visar hur mycket finansiering kommunen har kvar för investeringar, skötsel av lån och placeringar efter utgifterna för de löpande kostnaderna.


Välfärdsområdenas finansiering grundar sig till stor del på statlig finansiering och delvis på kund- och användaravgifter. Nivån på den statliga finansieringen för hela landet och för varje finansår baserar sig på välfärdsområdenas kalkylerade kostnader under det föregående året, vilka årligen höjs med den uppskattade ökningen av servicebehovet och kostnadsnivån. 

Den uppskattade ökningen av behovet av social- och hälsovårdstjänster beaktas på förhand till 80 procent enligt en kalkylerad bedömning på basis av socialutgifterna (socialutgiftsmodellen). Begränsningen tillämpas inte de två första åren av reformen. 

Vid justering av finansieringen beaktas också välfärdsområdenas eventuella nya uppgifter. Dessutom justeras nivån på finansieringen av välfärdsområdena i efterhand så att de kalkylerade kostnaderna inte skiljer sig från de faktiska kostnaderna. För kostnaderna under övergångsperioden utökas bedömningen av servicebehovet med 0.2 procentenheter under åren 2023-2029. 

Den finansiering som betalas till välfärdsområdena har allmän täckning och fördelas mellan välfärdsområdena på basis av kalkylerade kriterier. Den allmänna finansieringen bestäms till stor del genom faktorer som beskriver välfärdsområdenas uppgifter inom social- och hälsovården och räddningsväsendet samt servicebehovet och omgivningsfaktorerna. Dessutom bestäms en del av finansieringen enligt invånarunderlaget och enligt ett kriterium för främjande av välfärd och hälsa. 

Välfärdsområdet har rätt att få tilläggsfinansiering för att trygga social- och hälsovårdstjänsterna och räddningsväsendets tjänster, om nivån på den beviljade finansieringen annars skulle äventyra ordnandet av tjänsterna. 

Välfärdsområdena får inte beskattningsrätt i och med reformen, men regionernas beskattningsrätt utreds. 


Grunden för finansieringen av vårdlandskapen utgörs av de kostnader för social- och hälsovården och räddningsväsendet som överförs från kommunerna. I det första skedet har vårdlandskapen ingen beskattningsrätt. Under det år då reformen träder i kraft övergår man direkt till en fullskalig kalkylerad finansieringsmodell, viket innebär att en förändring i behovsfaktorerna omedelbart beaktas fullt ut. Den beräknade ökningen av servicebehovet beaktas under de två första åren till fullt belopp. I övergångsskedet jämnas ändringen i de kostnader som överförs från kommunerna och vårdlandskapets kalkylerade finansiering dock ut genom en övergångsutjämning som beaktar skillnaden mellan finansieringen enligt de kalkylerade kostnaderna och de faktiska kostnaderna för kommunerna inom vårdlandskapet.

Övergångsutjämningen betalas till ett belopp som minskar stegvis från 2023 till 2029, varvid skillnaden i finansieringsnivå har utjämnats till +/- 150 euro per invånare i varje vårdlandskap. Därefter ska den eventuella återstående skillnaden i finansieringen tills vidare betalas som en permanent övergångsutjämning.

En del av finansieringen för januari 2023 betalas på förhand redan i december 2022 för att vårdlandskapens verksamhet ska komma igång. Möjliga tillfälliga och bestående ändringskostnader för vårdlandskapen och beaktandet av dem i finansieringsbasen ses över i samband med den fortsatta beredningen.


Den kalkylerade finansieringen av vårdlandskapen är i hög grad behovsbaserad. Det viktigaste kriteriet för finansiering av vårdlandskapen är behovskoefficienten för social- och hälsovårdstjänster, som baserar sig på forskning av Institutet för hälsa och välfärd. På basis av den bestäms ungefär 80 procent av vårdlandskapens allmänna finansiering. På det här sättet beaktar finansieringen skillnader i landskapens åldersstruktur, sjukfrekvens och socioekonomiska faktorer. Ungefär 14,6 procent av finansieringen beviljas enligt invånarunderlaget. 

Kalkylerad finansiering beviljas också på basis av den relativa andelen invånare med främmade språk och andelen svenskspråkiga, samt kriteriet i fråga om samer, karaktär av skärgård och befolkningstäthet. Dessutom finns det ett finansieringskriterium i form av koefficienten för främjande av välbefinnande och hälsa, som omfattar olika indikatorer för främjande av hälsa och välfärd.

På det här sättet beaktar kriterierna för den kalkylerade finansieringen utöver skillnader i vårdlandskapens servicebehov också så omfattande som möjligt skillnader i de övriga faktorer som påverkar kostnaderna för social- och hälsovårdstjänsterna. Förändringar i finansieringen jämfört med nuläget förklaras till stor del av hur kommunerna har finansierat sina social- och hälsovårdstjänster i förhållande till de beräknade behoven för landskapets befolkning. Om de faktiska kostnaderna i landskapets kommuner är lägre än det kalkylerade behovet för landskapets befolkning, får landskapet mera pengar än i nuläget och vice versa.


Avsikten är att ändringarna i beskattningen av förvärvsinkomster genomförs så att de har så liten inverkan som möjligt på beskattningsnivån för de skattskyldiga. 

Ändringar i beskattningen av förvärvsinkomster genomförs inom det nuvarande skattesystemet. Enligt den nuvarande uppskattningen sänks kommunalskattesatserna för samtliga kommuner med 12,63 procentenheter och statsbeskattningen skärps på motsvarande sätt. Statsbeskattningen skärps genom ändring av inkomstskatteskalan samt av flera olika parametrar för avdrag i beskattningen av förvärvsinkomster. Samtidigt slås skattebaserna för stats- och kommunalbeskattningen samman. Det innebär att de avdrag som görs från inkomsterna i fortsättningen beviljas på samma grunder och till samma belopp både vid statsbeskattningen och vid kommunalbeskattningen.

Alla ändringar i beskattningen av förvärvsinkomster formar en helhet med målet att reformen ska vara så neutral som möjligt med tanke på både de totala skatteintäkterna och de skattskyldiga. Beskattningen måste enligt den nuvarande uppskattningen lindras med ca 185 miljoner euro för att beskattningen inte ska skärpas när reformen träder i kraft. 


Vårdlandskapen ska i sin besittning ha den egendom som behövs för att fullgöra sitt organiseringsansvar, så att ordnandet av tjänsterna är möjligt när uppgifterna överförs från kommunerna till vårdlandskapen.

Samkommunerna för sjukvårdsdistrikten och specialomsorgsdistrikten överförs med sina tillgångar och skulder direkt med stöd av lag till landskapen. Till landskapen överförs den lösa egendom som används av social- och hälsovårdsväsendet och räddningsväsendet i de kommuner och andra samkommuner som sköter social- och hälsovården och det lokala räddningsväsendet, avtal samt semesterlöneskuld för den personal som överförs.

Lokaler inom social- och hälsovården och räddningsväsendet förblir i kommunernas ägo och vårdlandskapet hyr lokalerna under en övergångsperiod på minst tre år. Vårdlandskapet får rätt att förlänga avtalets giltighet med ett år.


Varken kommunerna eller samkommunerna får ersättning för egendomsöverföringarna. Bortfallet av samkommunsandelar, lösöre och semesterlöneskuld i kommunens balansräkning täcks i bokföringen genom en ändring av kommunens grundkapital på ett sådant sätt att det inte inverkar på kommunernas resultat.

Kommunen ska ha rätt till ersättning för direkta kostnader för sådana egendomsarrangemang som kommunen inte genom sina egna åtgärder har kunnat påverka uppkomsten av och som leder till att kommunens ekonomiska självstyrelse äventyras. Sådana arrangemang kan uppstå till exempel i fråga om de lokaler i kommunens ägo som inte behövs efter övergångsperioden. Ersättning kan beviljas efter ansökan. Situationen bedöms utifrån det kalkylerade behovet att höja den kommunala skattesatsen.