Frågor och svar om finansieringen
Välfärdsområdenas finansiering grundar sig till stor del på statlig finansiering och delvis på kund- och användaravgifter. Nivån på den statliga finansieringen för hela landet och för varje finansår baserar sig på välfärdsområdenas kalkylerade kostnader under det föregående året, vilka årligen höjs med den uppskattade ökningen av servicebehovet och kostnadsnivån.
Den uppskattade ökningen av behovet av social- och hälsovårdstjänster beaktas på förhand till 80 procent enligt en kalkylerad bedömning på basis av socialutgifterna (socialutgiftsmodellen). Begränsningen tillämpas inte de två första åren av reformen.
Vid justering av finansieringen beaktas också välfärdsområdenas eventuella nya uppgifter. Dessutom justeras nivån på finansieringen av välfärdsområdena i efterhand så att de kalkylerade kostnaderna inte skiljer sig från de faktiska kostnaderna. För kostnaderna under övergångsperioden utökas bedömningen av servicebehovet med 0.2 procentenheter under åren 2023-2029.
Den finansiering som betalas till välfärdsområdena har allmän täckning och fördelas mellan välfärdsområdena på basis av kalkylerade kriterier. Den allmänna finansieringen bestäms till stor del genom faktorer som beskriver välfärdsområdenas uppgifter inom social- och hälsovården och räddningsväsendet samt servicebehovet och omgivningsfaktorerna. Dessutom bestäms en del av finansieringen enligt invånarunderlaget och enligt ett kriterium för främjande av välfärd och hälsa.
Välfärdsområdet har rätt att få tilläggsfinansiering för att trygga social- och hälsovårdstjänsterna och räddningsväsendets tjänster, om nivån på den beviljade finansieringen annars skulle äventyra ordnandet av tjänsterna.
Välfärdsområdena får inte beskattningsrätt i och med reformen.
Den statliga finansieringen till välfärdsområdet är kalkylmässig och den har allmän täckning. Det betyder att välfärdsområdet själv beslutar hur finansieringen allokeras till olika funktioner.
Välfärdsområdenas kalkylerade finansiering baserar sig i regel på invånarnas social- och hälsovårdsbehov, vilket betyder att största delen av finansieringen är behovsbaserad.
Det viktigaste kriteriet för finansiering av vårdlandskapen är behovskoefficienten för social- och hälsovårdstjänster, som baserar sig på THL:s undersökning. Den utgör grunden för ungefär 80 procent av välfärdsområdenas allmänna finansiering. På så sätt beaktar finansieringen skillnader i landskapens åldersstruktur, sjukfrekvens och socioekonomiska faktorer. Ungefär 14,6 procent av finansieringen beviljas enligt invånarunderlaget.
Ca 4 procent av finansieringen bestäms enligt faktorer som beskriver välfärdsområdets förhållanden. Dessa är antalet invånare med främmande språk, svenska och samiska som modersmål (de som bor i kommuner inom samernas hembygdsområde) och
Dessutom finns det ett finansieringskriterium i form av koefficienten för främjande av välbefinnande och hälsa, som omfattar olika indikatorer för främjande av hälsa och välfärd.
På det här sättet beaktar kriterierna för den kalkylerade finansieringen utöver skillnader i servicebehov mellan välfärdsområdena också i så omfattande mån som möjligt skillnaderna i de övriga faktorer som påverkar kostnaderna för social- och hälsovårdstjänsterna.
Ändringen i finansieringen jämfört med nuläget förklaras till stor del av hur kommunerna nuförtiden har finansierat sina social- och hälsovårdstjänster i förhållande till de beräknade behoven hos välfärdsområdets befolkning. Om de faktiska kostnaderna i kommunerna inom välfärdsområdet underskrider det kalkylerade servicebehovet hos befolkningen, får området mera pengar än i dagsläget. På motsvarande sätt, om de faktiska kostnaderna i kommunerna inom välfärdsområdet överskrider det kalkylerade servicebehovet, får området mindre pengar än i dagsläget.
De kostnader för social- och hälsovården och räddningsväsendet som överförs från kommunerna utgör grunden för finansieringen av välfärdsområdena. Välfärdsområdena har inte någon beskattningsrätt i det första skedet.
Under det år då reformen träder i kraft övergår man direkt till en fullskalig kalkylerad finansieringsmodell, viket innebär att en förändring i behovsfaktorerna omedelbart beaktas fullt ut. Den beräknade ökningen av servicebehovet beaktas under de två första åren till fullt belopp och det beräknade servicebehovet utökas under åren 2023-2029 med 0,2 procentenheter.
I övergångsskedet jämnas ändringen i de kostnader som överförs från kommunerna och välfärdsområdets kalkylerade finansiering ut genom en övergångsutjämning som beaktar skillnaden mellan de kalkylerade kostnaderna och de faktiska kostnaderna för kommunerna inom välfärdsområdet.
Övergångsutjämningen betalas till ett belopp som minskar stegvis från 2023 till 2029, varvid skillnaden i finansieringsnivån utjämnas maximalt med +200/- 100 euro per invånare. Därefter ska den eventuella återstående skillnaden i finansieringen tills vidare betalas som en permanent övergångsutjämning.
En del av välfärdsområdenas finansiering för januari 2023 betalas på förhand redan i december 2022. Eventuella tillfälliga och bestående ändringskostnader som uppstår inom välfärdsområdena beaktandet av dem i finansieringsbasen ses över i samband med den fortsatta beredningen.
De kundavgifter som ett enskilt område tar ut, forskningsfinansiering eller annan finansiering som välfärdsområdet får minskar inte direkt på finansieringen till välfärdsområdet i fråga.
Inkomsterna av verksamheten beaktas vid efterhandsgranskningen av kostnaderna med två års fördröjning. Granskningen utförs i hela landet, inte inom ett enskilt område. Granskningen utförs på basis av välfärdsområdenas faktiska kostnader (L 617/2021, 10 §). På detta sätt säkerställs det att den finansiering som enligt lagen betalas till välfärdsområdena och de faktiska kostnaderna inte skiljer sig från varandra.
Skillnaden mellan välfärdsområdenas kalkylerade och faktiska kostnader läggs antingen till eller dras av från den totala riksomfattande finansieringen.
Ett enskilt välfärdsområde har således ett incitament att skaffa sig utomstående finansiering.
Exempel
Område X får 2 miljoner euro extern forskningsfinansiering år T och bedriver tillhörande forskning. Detta påverkar inte den statliga finansieringen till region X år T. Detta påverkar heller inte finansieringsnivån för hela landet år t.
När nivån på den statliga finansieringen till välfärdsområdena justeras i efterhand år T+2, beaktas forskningsfinansieringen som verksamhetsintäkt på riksnivå. Den minskar därmed den statliga finansieringen i förhållande till omkostnaderna.
Efterhandsgranskningens inverkan på område X motsvarar å sin sida områdets andel av den totala finansieringen, som i vilket fall som helst utgör en bråkdel av den forskningsfinansiering som erhållits.
Från kommunerna överförs uppgifter och kostnader inom social- och hälsovården och räddningsväsendet, samt avskrivningar och nedskrivningar enligt plan. Av uppgifterna och kostnaderna inom social- och hälsovården blir dock miljö- och hälsoskyddet samt en finansieringsandel av arbetsmarknadsstödet kvar på kommunernas ansvar.
Av inkomsterna överförs de s.k. social- och hälsovårdsbaserade delarna av statsandelen för basservice (ca 70 procent), 70 procent av de ersättningar för förlorade skatteinkomster som föranleds av ändringar i beskattningsgrunderna, en tredjedel av samfundsskatteandelen samt ca 12,39 procentenheter av kommunalskatten.
Överföringen av inkomster och kostnader är jämnstor på riksnivå, men överföringarna kan i princip avvika avsevärt från varandra kommunvis. Skillnaderna begränsas genom utjämningsarrangemang i statsandelssystemet.
De slutliga kostnaderna och inkomsterna definieras i enlighet med tvärsnittet året innan reformen träder i kraft. För kostnadernas del utnyttjas dock det kommunspecifika medeltal under de två föregående åren som skalats till nivån för hela landet under det sista året.
Kostnaderna överförs enligt samma principer för alla kommuner. I fråga om kommunalskatteintäkterna överförs tyngdpunkten till statsbeskattningen och statens beskattning kan inte variera regionalt.
Om kommunalskatten överfördes i motsvarighet till kostnaderna, skulle hela kommunalskatten i vissa kommuner överföras till finansieringen av välfärdsområdena. Att göra olika stora överföringar i kommunerna skulle också leda till betydande ändringar i skattebördan för kommuninvånarna.
Utan begränsning av ändringarna skulle de kommunvisa ändringarna bli mycket stora. Vid en egentlig reform av statsandelssystemet begränsas ändringarna i allmänhet inte permanent, men eftersom det nu främst är fråga om en administrativ reform är det motiverat att begränsa ändringarna till en skälig nivå. En invånarspecifik maximal ändring på +/- 60 euro betyder med hänsyn till kommunalskatteavkastningen ett förändringstryck på högst ca +/- 0,6 procentenheter.
Det är dock inte ändamålsenligt att begränsa ändringen t.ex. till noll, eftersom det för mycket skulle framhålla en ändring enligt tvärsnittet och frysa kommunernas situation till en permanent utjämning. Dessutom är utjämningselementens del av den övriga finansieringen redan relativt stor för vissa kommuner och att öka den ytterligare skulle bl.a. försvåra framtida statsandelsreformer.
Det har också gjorts vissa behövliga justeringar av kriterierna för statsandelar och effekterna av de här ändringarna kan upphävas om ändringar i balansen begränsas till noll. Ett exempel på detta är ändringen i beräkningen av fjärrortstalet så att den beaktar vägnätet istället för att utgå från den s.k. fågelvägen, som den nuvarande beräkningen.
Den kommunala ekonomin är en summa av flera olika faktorer och en helhet som påverkas väsentligt av bl.a. den demografiska utvecklingen och näringslivets utveckling.
Kommunernas kostnadstryck i fråga om social- och hälsovården minskar i och med social- och hälsovårdsreformen, även om sätten att balansera ekonomin å andra sidan blir mer begränsade än nu.
Situationen kan i fortsättningen vara ännu mer utmanande om kommunens ekonomi sedan tidigare är svag. Det som dock ökar det ekonomiska handlingsutrymmet är att intäkten av en procent kommunalskatt förblir oförändrad eller till och med ökar en aning i förhållande till en hälften mindre budget.
Den direkta inverkan av social- och hälsovårdsreformen på intern finansiering (netto) i förhållande till tvärsnittet är högst +/- 60 euro per invånare. Denna maximala förändring realiseras dock först i slutet av en övergångsperiod på fem år, när kommunens inkomster och kostnader i själva verket är på en annan nivå än tvärsnittet för det år som (överföring av organiseringsuppdraget) föregår ikraftträdandet av vårdreformen. Ansvaret för organiseringen av social- och hälsovården överförs till välfärdsområdena från och med ingången av 2023. Med tvärsnittet avses här läget år 2022.
Intern finansiering, dvs. årsbidraget, visar hur mycket finansiering kommunen har kvar för investeringar, skötsel av lån och placeringar efter utgifterna för de löpande kostnaderna.
Frågor och svar om egendomen
22 § i införandelagen tillämpas på lokaler som används inom den kommunala primärvården, den specialiserade sjukvården, socialväsendet och räddningsväsendet. Lokalerna övergår i välfärdsområdets besittning den 1 januari 2023 och hyresavtal ingås i enlighet med föreskrifterna i lagen. Detta gäller en situation där den kommun som äger lokalerna har ansvaret för att ordna tjänsterna.
På samkommuner som sköter social- och hälsovårdsuppgifter och det lokala räddningsväsendet, med undantag för de som avses i 20 §, tillämpas vad som föreskrivs om kommuner i 22–26, 28–31 och 42 § i införandelagen. Till dessa samkommuner räknas bl.a. samkommuner som bildats i anslutning till bestämmelserna i lagen om en kommun- och servicestrukturreform (169/2007), dvs. den så kallade Paras-lagstiftningen.
På motsvarande sätt tillämpas bestämmelserna om kommuner på de samkommuner som sköter det lokala räddningsväsendet. Att de bestämmelser som gäller kommuner tillämpas även på samkommuner innebär i praktiken att välfärdsområdet hyr lokaler av dem på samma sätt och enligt samma principer som av kommunerna.
I 25 § i införandelagen föreskrivs det om överföring av avtal och ansvarsförbindelser som är bindande för kommunen till välfärdsområdet. Sådana hyresavtal där kommunen själv är hyresgäst och som avser lokaler som hänför sig till social- och hälsovården eller räddningsväsendet överförs till välfärdsområdet oberoende av vem som är hyresvärd. Hyresvärden kan alltså fortfarande vara till exempel en kommuns dottersammanslutning.
Till välfärdsområdet övergår alla sådana avtal som gäller besittning av lokaler där det i realiteten är fråga om avtal om hyresrätt eller annan nyttjanderätt till en lokal och där kommunen själv inte äger den lokal som den besitter med stöd av avtalet.
Välfärdsområdet och kommunen har i enlighet med 22 § i införandelagen också möjlighet att avtala om annat i fråga om överföringen av lokaler. Välfärdsområdet och kommunen får alltså till exempel avtala om att en lokal inte övergår i välfärdsområdets besittning, om välfärdsområdet redan vet att det inte har behov av lokalen och kommunen å sin sida till exempel redan vet att det finns en extern köpare för lokalen eller om den behöver lokalen för något annat ändamål.
Dessutom kan välfärdsområdet och kommunen avtala om att ett hyresavtal för övergångsperioden som avses i paragrafen är i kraft en längre eller kortare tid än de föreskrivna 3 + 1 åren. Hyran ska dock fastställas under den föreskrivna övergångsperioden på det sätt som föreskrivs i paragrafen och i den förordning av statsrådet som utfärdas med stöd av den.
EU-rättens regler om statligt stöd, kommunallagens 15 kap. och lagen om välfärdsområden 15 kap. förutsätter att verksamhet som drivs i ett konkurrensläge på marknaden bolagiseras. Överföringen av ansvaret för social- och hälsovården och räddningsväsendet från kommunerna till välfärdsområdena den 1 januari 2023 innebär att kommunerna måste bedöma uthyrningsverksamheten för utrymmen i anslutning till dem också med hänsyn till bolagiseringsskyldigheten.
22 § i införandelagen innehåller bestämmelser om uthyrning av kommunägda lokaler som används inom social- och hälsovården eller räddningsväsendet till välfärdsområdet under en övergångsperiod på 3 +1 år. Under denna övergångsperiod grundar sig hyrningen av lokaler direkt på lag och hyresnivån för dem fastställs på det sätt som anges genom förordning av statsrådet. Kommunen är i detta läge inte verksam på marknaden på det sätt som avses i 15 kap. i kommunallagen.
Situationen ändras emellertid efter övergångsperioden. Om kommunen fortsätter att hyra ut lokaler efter övergångsperioden t.ex. till ett välfärdsområde, ska kommunen bedöma huruvida den bedriver verksamhet i ett konkurrensläge på marknadenden när den hyr lokaler. Om svaret är jakande, ska uthyrningsverksamheten enligt 126 § i kommunallagen i regel bolagiseras (se RP 241/2020).
På sådana hyresavtal för lokaler som är bindande för kommunen och som överförs på välfärdsområdets ansvar tillämpas 25 § i införandelagen. Om kommunen har hyrt lokalerna till en utomstående part (samkommunen eller en privat aktör), kan kommunen fortsätta att hyra lokalerna också efter det att organiseringsansvaret överförts.
Uthyrningen av lokaler utgör i princip verksamhet på marknaden som omfattas av bolagiseringsskyldigheten efter att ansvaret för att ordna social- och hälsovård och räddningsväsendet överförts från kommunerna. När lokaler hyrs ut till en privat aktör som producerar social- och hälsovårdstjänster eller räddningsväsendets tjänster, blir bolagiseringsskyldigheten dock i princip tillämplig först när omständigheterna förändras efter att organiseringsansvaret överförts (hyresavtal ändras eller nya hyresavtal ingås).
En direkt lagbaserad övergång av ett hyresavtal (t.ex. ett hyresavtal mellan ett sjukvårdsdistrikt och en kommun) innebär heller inte att uthyrningen utgör verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden, och leder således inte till bolagiseringsskyldighet under hyresavtalets giltighetstid.
Välfärdsområdena ska ha i sin besittning den egendom som behövs för att fullgöra organiseringsansvaret, så att det är möjligt att ordna service då uppgifterna överförs från kommunerna välfärdsområdena.
Samkommunerna för sjukvårdsdistrikten och specialomsorgsdistrikten överförs med sina tillgångar och skulder direkt till välfärdsområdena med stöd av lag. Detta gäller även sjukvårdsdistrikt med regionala primärvårdsuppgifter. Lån som överförs till välfärdsområden beviljas statsborgen. På detta sätt kan man bevara lånen i nollriskklassen och trygga borgenärernas ställning vid överföringen av lånen.
Den lösa egendom som används av social- och hälsovårdsväsendet och räddningsväsendet i de kommuner och andra samkommuner som sköter social- och hälsovården och det lokala räddningsväsendet, avtal samt semesterlöneskuld för den personal som flyttar överförs till välfärdsområdena.
De lokaler och utrymmen som används inom social- och hälsovården och räddningsväsendet förblir i kommunernas ägo. Välfärdsområdena hyr lokalerna under en övergångsperiod på minst tre år. Välfärdsområdet får rätt att förlänga avtalets giltighet med ett år. Hyran under övergångstiden bestäms skilt genom en förordning.
Varken kommunerna eller samkommunerna får ersättning för egendomsöverföringarna. Bortfallet av samkommunsandelar, lösöre och semesterlöneskuld i kommunens balansräkning täcks i bokföringen genom en ändring av kommunens grundkapital på ett sådant sätt att det inte inverkar på kommunernas resultat.
Kommunen ska ha rätt till ersättning för direkta kostnader för sådana egendomsarrangemang som kommunen inte genom sina egna åtgärder har kunnat påverka uppkomsten av och som leder till att kommunens ekonomiska självstyrelse äventyras. Sådana arrangemang kan uppstå till exempel i fråga om de lokaler i kommunens ägo som inte behövs efter övergångsperioden. Ersättning kan beviljas efter ansökan. Situationen bedöms utifrån det kalkylerade behovet att höja den kommunala skattesatsen. Läget bedöms i princip enligt den ersättningsgräns som bestäms på basis av det kalkylerade behovet att höja kommunalskattesatsen. Om kommunens möjlighet att besluta om sin egen ekonomi uppenbart äventyras, har kommunen rätt att få ersättning för direkta kostnader förorsakade av egendomsarrangemang, även om ersättningsgränsen inte överskrids.
Frågor och svar om beskattningen
Avsikten är att ändringarna i beskattningen av förvärvsinkomster genomförs så att de har så liten inverkan som möjligt på beskattningsnivån för de skattskyldiga.
Ändringar i beskattningen av förvärvsinkomster genomförs inom det nuvarande skattesystemet. Alla kommuners kommunalskattesatser sänks med lika många procentenheter och statsbeskattningen skärps i motsvarande grad.
Statsbeskattningen skärps genom ändring av inkomstskatteskalan samt av flera olika parametrar för avdrag i beskattningen av förvärvsinkomster. Samtidigt slås skattebaserna för stats- och kommunalbeskattningen samman. Det innebär att de avdrag som görs från inkomsterna i fortsättningen beviljas på samma grunder och till samma belopp både vid statsbeskattningen och vid kommunalbeskattningen.
Alla ändringar i beskattningen av förvärvsinkomster formar en helhet med målet att reformen ska vara så neutral som möjligt med tanke på både de totala skatteintäkterna och de skattskyldiga. Beskattningen måste enligt den nuvarande uppskattningen lindras med ca 310 miljoner euro för att beskattningen inte ska skärpas när reformen träder i kraft.
Progressiviteten inom förvärvsinkomstbeskattningen skärps inte, även om den progressiva statsbeskattningen ersätter kommunalskatten med en jämn skattesats. Detta beror på att kommunalbeskattningen redan nu är progressiv på grund av de avdrag som görs i kommunalbeskattningen. Dessa avdrag kommer att beviljas i statsbeskattningen efter reformen, och de kan fastställas tekniskt inom en progressiv skatteskala så att progressiviteten inte skärps.